Just nu

Är det inte konstigt hur summan av alla synder likväl som allt jobbigt alltid verkar vara konstant? Jag menar att när en sak är elände så känner man alltid att allt annat vore toppen om det bara inte var för den saken. Men sen när man inte har kvar det jobbiga, eller före det jobbiga dök upp, då kände eller känner man minsann inte att allt är så problemfritt. Är ni med på vad jag menar? För att konkretisera lite: Jag går runt med känslan att om det inte vore för detta eviga lägenhetselände så skulle allting vara toppen just nu. Barnen är mestadels glada och snälla, de har vuxit och utvecklats och bråkar mycket mindre, Johan fin som alltid, träningen tuffar på riktigt bra (trots en bråkig axel som jag ”tränar runt”) och jag har en härlig kollega som jag tränar mycket ihop med på luncherna, jobbet faktiskt riktigt kul och rätt utmanande (trots 11 år på samma företag!) och jag är omgiven av härliga människor både på jobbet och privat. Jag känner mig nöjd och tillfreds i det stora hela. Om det bara inte vore för det där lilla kliandet i och med lägenheten.

På söndag är det som sagt dags för visning igen. Jag kan inte säga hur mycket jag hoppas att detta är sista gången (och jag tror heller inte att jag behöver det till läsare av denna blogg), men samtidigt inser jag ju att den förmodligen kommer att följas av en eller ett par till. Men SEN. Snälla käre gode någon, låt detta vara klart sen, jag klarar inte mer! Igår när barnen var på teatern passade jag på att handla lite pimp till lägenheten i form av badrumstvål och doftljus som luktar fantastiskt gott av kanel och apelsin, men kanske lite starkt. Vi får se. Sen gick jag för att köpa blommor bara för att upptäcka att gladiolussäsongen är över. Vafalls?! Vad ska vi nu ha för höga blommor på golvet i vardagsrummet, någon som har några förslag?! Jag önskar att jag gjorde allt detta för att pimpa en lägenhet för vår egen skull och inte bara för att få en såld, men det är bara att bita ihop igen. Jag har ont i käkarna varje morgon för att jag biter ihop nattetid.

Imorse vid frukosten övade vi på lite julsånger som Olivia fått på papper från dagis. Jag får smått ångest vid tanken på jul och lucia. Vår jullåda står allra längst in i vårt överfyllda källarförråd och jag kan inte ens tänka hur vi ska bära oss åt för att få fram lucialinnen och pepparkaksdräkerna… Otroligt onödigt att köpa nytt, jag förtränger helt enkelt alla tankar på jul och lucia och ber till högre makter att nästa vecka vid denna tid ska allting vara löst och jag kan börja andas och tänka framtid igen. Till dess lever jag i nuet och försöker att helt njuta av allt det där andra som känns bra just nu, och jag vet inte om det är oroväckande att jag är så bra på förträngning men det funkar i alla fall ganska bra.