Dagarna långa, men veckorna korta

Ibland känns dagarna märkligt långa, trots att tiden går så vansinnigt snabbt på hösten och veckorna bara rullar förbi. Nu när jag snart är redo att lägga mig känns det som en evighet passerat sedan jag gick upp i morse. Att ställa klockan är ju ett relativt nytt fenomen för oss, men nu vaknar vi mer sällan av barnen än av klockan (på vardagarna alltså...). I morse ställde jag den extra tidigt eftersom vi skulle ha utvecklingssamtal på förskolan klockan 8:15. Nadia själv ville inte gå upp utan gick och lade sig flera gånger igen. Och sen när hon äntligen ätit frukost tog det en evighet att välja kläder och tårarna rullade när inte rätt tröja var bland de rena kläderna. Klockan tio i åtta var hon fortfarande inte påklädd och jag insåg att vi inte skulle komma ens i närheten av i tid till samtalet, utan skulle behöva dela på oss. Men så lyckades Johan lirka på henne en annan tröja, jag trollade fram flätor i håret och klockan 8:16 var vi på plats på förskolan.

Detta utvecklingssamtal gällde Nadia. Den gång om året då detta sker fyller det mig alltid av samma känsla av stolthet. På förskolan är de förstås inte lika stolta eller imponerade av vårt barn som vi, men de kunde ju förstås medge att hon har väldigt lätt för sig, är extremt kunskapstörstande och kan hjälpa de andra barnen som ännu inte "knäckt koden" att skriva bokstäver. För Nadia kan vid fyra och ett halv års ålder skriva nästan obehindrat, även om hon ibland kommer och frågar om vissa ljud och skriver ihop alla ord till ett långt. Som mamma är jag iallafall omåttligt stolt (och även över att hon är en bra kompis som är glad och snäll, förstås!). Vi har haft lite funderingar på om hon borde få börja skolan ett år tidigare, dels för att hon är född tidigt på året och så för att hon är så tidig och verkar ha så lätt för sig. Men nu har vi bestämt att vi inte ens tänker försöka (har ingen aning om hur man ens skulle gå tillväga), hon kommer att hinna vara vuxen och duktig hela livet, varför ska vi "bestjäla" henne på ett år av barndom? Plus att jag tror att hon nog kan behöva ett år till på förskolan, så kan hon få vara lite störst ett tag. Och att hon inte hamnar alltför långt framför Olivia, ett år är ju det de har mellan sig, och det får fortsätta så. Känns helt rätt!

Andra saker som också slår mig är hur Nadia inte bara i utseendet utan även som person är en sådan kombination av mig och Johan. Hon har exakt samma disträ beteende som Johan. Allting hon gör tar en evighet, men kan man låta henne sköta saker i sitt tempo så blir det ofta bra tillslut. Inte  helt lätt för en stressbulle och implementerare som jag att handskas med dessa två på rätt sätt alla gånger... Från mig har hon ärvt vad pedagogen Linda kallade "parabolöron" - hon kan sitta och pyssla med sitt men så hör hon någon som säger något någon annanstans och bara måste lägga sig i "Det var inte alls så!". Oj, vad jag kände igen mig...

Ja och sen kom en hel arbetsdag med mitt vanligt runtspringande och knattrande på datorn. Och så en lunchdragning hos en tidning som serverade jultallrik - det var jag inte redo för - och goodiebag. Jag har fått så ont i axeln senaste veckorna, jag tror jag tränat lite för hårt och skadat något. Jag har varit hos naprapat två gånger och lovade henne igår att ge mig på en Ipren-kur med tre tabletter om dagen. Några gånger idag har jag tänkt att jag ska gå ner i receptionen och hämta mig en Ipren men så lika snabbt igen är den tanken bortflugen. Inte klokt hur man kan glömma saker så snabbt, visst inte bara övriga familjemedlemmar som är disträ... Fick i mig en tablett nu på kvällen iallafall, får göra ett nytt försök på tre imorgon.

Hastade iallafall iväg och hämtade barn vid fyra, Johan skulle bort på herrmiddag så vi var ensamma hemma vi andra. Olivia ville vara med mig och laga mat, vilket hon är väldigt intresserad av för närvarande, men så ville hon gå och lägga sig och vila i sin säng en stund. Det hör inte till vanligheterna och när jag en stund senare gick in och kollade hade hon somnat. Då tog jag fram tempen och den visade på 39,2. Hon vaknade till och ville inte ha någon middag, men det tror jag mest berodde på att Nadia slapp äta middag när hon var sjuk förra veckan. Jag ringde iallafall Johan som var kvar på jobbet och bad honom ta med min dator hem (ännu en fördel med att jobba på samma jobb...) så det blir någon form av Jabbande för mig imorgon.

Nadia och jag åt middag ensamma och sen ritade vi teckningar ihop och när jag lagt henne så kollade jag på Hela Sverige bakar på Play. Så klyschigt, jag vet, men jag tycker ju att det är så bra! Nu har Oliven precis vaknat till och fått lite flytande Panodil och jag ska ta och krypa till kojs efter detta ovanligt långa och detaljerade inlägg... Godnatt!