De två senaste veckorna har Johan och jag gått profylaxkurs. Precis som de flesta andra hade vi fördomar om rostbrun pysch, heltäckningsmatta och krystande i grupp. Jag hyser ju dessutom en viss antipati mot gruppaktiviteter, här dessutom en med bara en massa gravida. Våra fördomar var väl förutom plyschen inte helt obesannade, men faktum är att jag tror att det var det bästa vi kunde göra. Plötsligt känns både tanken på att det faktiskt kommer att komma ut en bebis, och på att förlossningen är i ganska snart antågande, både verkliga och efterlängtade.
Förlossningsfilmen som vi fick titta på var obehaglig och närgången, men samtidigt växer känslan av att det här ska bli en grymt häftig utmaning allt starkare. Att lära sig andas rätt för att kapa smärttopparna, att ställa varandra rätt frågor innan och försöka göra denna händelse till en så smärtfri och bra upplevelse som möjligt, både för oss och barnet, det känns iallafall hittills ovärderligt. Och inte minst för oss båda att förstå Johans viktiga roll i det hela, som mamma har man ju redan en rätt självskriven huvudroll, men partnerns roll som coach och stöd ska inte underskattas.
Och under kursens gång växte sig min stolthet och kärlek till Johan, pappan till mitt barn. Medan det tydligt syntes hur obekväma vissa av de andra papporna var i detta samanhang - en gick till och med ut och pratade i mobiltelefon under större delen av förlossningsfilmen - var Johan helt engagerad och närvarande och än en gång häpnades jag och imponerades av hur snabbt och lätt han tagit sig till detta faktum att hans liv ändrats så drastiskt och att detta stora snart kommer att ske. Det är förstås en stor förändring även för mig, men jag visste ju att jag var redo för det, annat med Johan som nog inte sett sig här på ett tag. Jag tror att vår kärlek och trygghet syntes utåt för när det blev dags för ett par att läsa upp hemläxan, en berättelse om sin drömförlossning och ens målbilder under förlossningen, hamnade förstås lärarens blick på oss. Och jag kunde inte låta bli att känna mig lite stolt över allt hennes beröm efter att ha hört våra berättelser, som om det vore en godkändstämpel på att vi kommer att fixa det här. För det kommer vi - tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar