Olivia och maten

Ett av de svåraste sakerna att låta bli när man får barn med ett års mellanrum, är att jämföra. Och ändå är det ju helt omöjligt att inte göra det. Och samtidigt som man minns mycket, är mycket som man tycker att man borde minnas, helt borta. Det stora på agendan gällande Olivia är just nu mat. Hon fick ju precis som Nadia börja med smakportioner vid fyra månaders ålder.

Med Nadia var jag så duktig, gjorde allt by the book, introducerade en grönsak i taget, en tesked första dagen för att sedan öka på. Sen kompletterade jag med kolhydrater; potatis, couscous, pasta. Och så dags för proteiner; kyckling, sen kött, sen fisk, sen ägg - först vita, sen gula. Och så mixade jag en massa barnrätter och smaksatte med örtkryddor och vitlök. Och om det nu är på grund av detta, eller bara en medfödd egenskap, så är iallafall resultatet att Nadia äter ALLT. Från korvstroganoff till rå lök och halloumiost, rubbet.

Så med Olivia vågar jag ju inte göra annat än samma sak. Men med ungefär hälften av tiden. Det har ändå gått okej, även om jag inte utövat samma noggrannhet och hoppat över några steg. Nu har hon utökat från grönsakspuréer till en komplett liten lunch och mellanmål. Hon sitter och hugger efter skeden och slukar än så länge allt hon fått, så jag hoppas att hon ska ha samma matglädje som sin storasyster. Hon fick banan för första gången idag och åt en hel halva och ville bara ha mera...

Så då kunde man ju tycka att hon självmant borde trappat ned på amningen, men icke. Vällingen som slank ned så lätt de första kvällarna, har hon ratat sen dess. Hon verkar ha fattat att hon får amma om hon inte dricker sin välling. Hon bara älskar att ligga vid bröstet och jag måste erkänna att nu när vi varit sjuka och trötta har jag ofta gjort det lätt för mig och ammat henne till sömns, både på dagarna och på kvällen. Det kommer förmodligen att bita mig i rumpan ganska snart, men ibland bara orkar man inte annat än att ta den lätta vägen. På nätterna ammar hon en hel massa också, men det är jag helt oskyldig till. Det kan inte vara jag som är den där halvsovande människan som vaknar av att hon ligger bredvid ett ammat, sovande barn, och inte har något minne av att hon ammat eller någon aning om hur många gånger. Det är inte så lätt att sätta upp principer eller försöka agera förnuftigt när man sover.

Men snart måste vi ta tag i det, för det är en begränsad tid man orkar bli väckt varje eller varannan timme och som jag så ofta sagt till mina vänner, en sexmånaders bebis behöver inte äta på nätterna av näringsskäl. Så vi får se hur vi kan vända trenden och ska man tro bebisexperterna bör det ske innan sjumånadersdagen, då den där separationsfasen inträder. Vi lyckades ju så ypperligt med Nadia men det blir betydligt svårare denna gång, främst för att vi inte har ett eget rum till Olivia och för att hon kommer att väcka sin syster med "Jagvillvissthamatpånatten!!!"-skrik. Men som det stod i den sömnbroschyr som kom att bli min bibel inför Nadias sovrokad: "Små barn ger inte upp sina privilegier utan protest". Så är det, och det kommer vi nog att få känna av. Snart.