Snön viner utanför fönstret, det är uppskattningsvis 15 grader kallt och jag är MYCKET osugen på att lämna mitt hem. Inte bara hemmet, utan innerstan. Och ändå sitter jag här och väntar på avlösning av Johan för att krångla med tunnelbana och bussar ut i förorten. Jag vet ju att det kommer att vara värt det när jag väl kommer fram, att vi kommer att ha kul och trevligt med gamla tjejgänget, som vi alltid har, men just nu känner jag mig grymt omotiverad.
Jag har aldrig varit så glad över att bo i stan som denna vinter. När folk klagar över snöskottning, höga värmeräkningar och inställda pendeltåg, då är jag nöjd över att mitt största vinterbekymmer är att jag får kämpa mot snövallarna med barnvagnen, de fem minutrarna det tar att gå till dagis och att jag halkar lite när jag promenerar till jobbet.
Och ändå tycks alla som på beställning köpa hus och lämna stan när andra barnet är på gång. Fem barn har nu slutat på Nadias avdelning om 14 barn, för att de lämnar stan och det är tydligen inget ovanligt fenomen i innerstan. Jag kan ju förstå dem förstås. Tomt, förvaring och utrymme är säkert starka skäl för de allra flesta. Allt det där snacket om att bara kunna släppa ut barnen på tomten, jag kan verkligen förstå att det lockar många. Förmodligen är det bara vi som är för lata för att bo i annat än lägenhet i stan, jag får gåshud av tanken på snöskottning, ständiga renoveringar och oklippta gräsmattor och "vad ska grannarna tänka!". Så vi blir nog kvar här bland asfalten och får hoppas att några vänner gör oss sällskap. Och de andra får vi komma och våldgästa när asfalten känns för het och lägenheten för trång!
.
1 kommentar:
Jaaa, flytta aldrig från stan Julia! Jag är grymt osugen på hus, tänk när värmepannan går sönder just som man har tänkt boka en utlandsresa. "Nehej, vi får stanna hemma..." Och som sagt: trädgårdsarbete - brrrr! Jag får panik bara av vår lilla naturtomt på landet. Länge leve stan!
Skicka en kommentar