Det klev på en liten familj på bussen idag när jag åkte hem från jobbet. Det var inget speciellt med dem egentligen; mamma och pappa i min ålder, en tjej i fyraårsåldern och en liten ca 1,5-åring som ville sitta i mammas knä och äta russin. Den lillas händer var alldeles röda av att ha ätit russin ute utan vantar. Jag kände igen synen av småfrusna barnhänder, kunde känna känslan av dem i mina egna. Föräldrarna småpratade om praktiska saker, om vad de skulle äta till middag och vem som skulle handla. Mamman klev av hållplatsen innan de andra och den lilla förflyttades till pappans knä. Mer än så hände inte, de klev av vid Odenplan och jag också. Men den där synen som hade fått mig längtande och lite ledsen en gång i tiden, fyllde mig nu också med längtan, men efter min egen familj, och den ständiga glädjen och den stora kärleken som så ofta överrumplar mig.
Den vällde över mig än mer när jag kom hem och möttes av två glada barn och glädjen över att Olivia nu äntligen orkade komma krypandes med spänst i armarna och var glad och entusiastisk hela kvällen. Efter att ha lagat korvstroganoff åt oss, försvann Johan ut för sin andra körlektion någonsin (körkort till sommaren är vår gemensamma förhoppning) och jag var ensam med barnen på första gången på mycket länge. Och det var så härligt att bara kunna ge dem odelad uppmärksamhet, äta och busa och se dem äta massor av korvstroganoff. Vi måste äta det oftare, det blir alltid en sådan hit...
Nu sover Nadia, men Olivia ligger och babblar i sin säng. Vi som vant oss vid en liten tjej som somnar på två röda, men jag vill mycket hellre ha ett piggt barn. Nu ser jag fram emot en kväll i soffan med min man och jag hoppas att jag kan hålla mig vaken, eftersom jag återigen gick upp halv sex imorse.
.
1 kommentar:
Låter som ni har det så mysigt Julia, det är du värd! Kram
Skicka en kommentar