Ett par månader in i jobblivet, tror jag att det så smått börjar slå mig att det är såhär det ska vara. Att det nu i 30 år framöver kommer att handla om möten, excel, ansvar och allvar. Att mina bekymmerslösa hemmadagar med mina små barn för all framtid är över. Det är lite beklämmande när man tänker på det på det sättet. Jag trivs ju med att jobba, men jag kan otroligt mycket sakna den där friheten man har när man gör precis vad man själv (och en liten skrutt) vill på dagarna.
Mitt sociala liv är också annat nu. Innan jag fick barn gjorde jag saker efter jobbet nästan varje dag. När jag sen fick barn träffade jag kompisar och kompisars barn hela dagarna, men nu när jag jobbar igen gör jag ingetdera. Visst socialiserar vi en del på helgerna, och visst har jag trevliga jobbarkompisar, men det är en skillnad att alltid åka direkt hem efter jobbet och att mest umgås med familjen. Samtidigt vet jag ju att jag säkert ändå träffar mycket folk jämfört med många andra, men jag kan sakna alla sköna fikor och vinstunder i fina vänners lag. Men jag längtar ju faktiskt alltid hem till min familj när jag jobbat klart, och vill ju egentligen inte göra någonting annat än att vara med dem då. Och det är tur att jag har min Johan ändå, min allra bästa vän i hela världen. Jag har det nog rätt bra ändå...
.
1 kommentar:
Fortare än du tror. lilla gumman, blir de stora och självständiga och du får all tid i världen att gå ut efter jobbet med kompisarna. Inte frågan om några trettio år inte!
En som vet.
Farmisen.
Skicka en kommentar