Godnattsagor

Oj vad vi läser godnattsagor just nu. När vi läst samma fyra böcker (Stina Wirséns härliga "Vem är borta" och "Vems mormor", "Knacka på" (som vi kallar knackaboken och har små dörrar som Nadia knackar på så hårt att boken flyger ur händerna på en), och "Lilla Anna och långa farbrorn" med vikflikar) så många gånger att både vi och Nadia kunde dem helt utantill (och vi var ordentligt trötta på dem, men inte hon förstås) nätshoppade jag lite och så var vi på bibblan och lånade en hel hög. Men det går förstås ganska snabbt att tröttna även på dem. Men det finns några som jag alltid gillar och turligen gör Nadia det också.

När Dylan var liten fick jag systrarna Wirséns "En liten skär och massa små brokiga" i en goodiebag och den läste vi ofta när jag var barnvakt. Han älskade den och jag med. Nu läser jag dem för min egen dotter, och liksom min då ungefärligen jämnårige systerson kan hon den nästan utantill och fyller i "En liten skär" (jag) "Plockar BÄR!" (hon). Dessutom ser hon till att ta fram nappar i samma färg som sidan och säga "Likagaaaaana!". När vi kommer till fyra brunetter som bakar baguetter säger hon "Likagana mamma, Naia, Oliia. Inte pappa". För pappa är ju blond, inte brunett.

Nadia är rolig. Hon säger alltid exakt samma sak på samma ställe varje gång. När vi läser Lilla Anna - en annan favorit - säger hon ALLTID: "Toooookigt" när Långa farbrorn sätter Lilla Anna på sin hatt. Och piiip piiiip när en liten fågelunge ramlat ur boet.

Jag tycker, trots en viss utmattning, att det är helt underbart att ha ett litet barn att läsa sagor för och jag längtar tills Olivia kan ta del av dem också. Och jag längtar tills vi kan börja läsa Ronja Rövardotter, Pip-Larssons och alla de andra favoriterna jag själv hade som barn. Men just nu räcker "tokiga!" ganska bra.
.