Tänkvärt

Söndagseftermiddag och jag står påbylsad i pulkabacken med mitt barn. Resten av familjen är och handlar. I backen möter jag en kollega och hans åttaårige son. Jag blir presenterad för barnet, som ju är ett stort barn med lite tuff attityd. De har varsin pulka och verkar ha kul när de åker tillsammans, men pappan, min kollega, muttrar innan de drar iväg med pulkorna någonting om att det borde vara dags för skiftbyte. Då minns jag att jag hört att han skilt sig.

Jag och stortjejen åker nedför backen några gånger och när vi en stund senare åter står vid backens slut, ser jag att mamman i familjen har anslutit sig till de båda andra. Hon står ensam lite bakom sin son och exman. Pappan står tätt tätt, näsa mot näsa, med sin son som vägrar släppa greppet om pappas tjocka dunjacka. När jag drar pulkan med mitt barn uppför backen kan jag inte låta bli att snegla ditåt och ser hur den tuffa killen är utbytt mot en liten liten snyftande pojke, som inte vill ta avsked av sin pappa. När jag kommer upp till krönet har pappan gått och pojken har slagit armar och långa ben runt sin mamma som tröstar och bär. De står kvar så länge och jag kämpar mot en klump i halsen av denna plötsliga bild av familjetragedi. Hans långa ben runt hennes lilla kropp. Han så liten plötsligt, hon bilden av styrkan en förälder måste visa sitt barn.

Några dagar senare, i ett möte med samma kollega, minns jag plötsligen en kväll på klubben Plaza för många år sen. Vi skulle tacka av en medarbetare, och jag och en annan singelkollega som egentligen inte kände den avfirade kollegan särskilt väl, följde ändå med och försåg oss av lite gratis mat och drinkar. På den tiden passade man ju på. Men Plaza var inget vidare kul ställe och sällskapet var inte heller någon vidare upplyftning, eftersom vi egentligen inte kände de andra. Jag grävde i handväskan efter mobilen för att se om någonting roligare kunde tänkas komma upp, men den var mörk och tyst. Jag antar att jag tittade några gånger för mycket, för efter en stund tittade tidigare nämnda kollega med lite medlidande på mig och sa: "Fy faaaan för att vara singel". Tänk så saker kan förändras. Jag ska försöka komma ihåg det och att vara ödmjuk inför det faktumet.