Musik

Plötsligt har Nadia fått ett enormt intresse för musik, eller "mik" som hon behändigt förkortar det till. Ständigt går hon fram till stereon och ropar "miiiiiik". De tre barnskivor vi har - sådana där som man får med till Skattkammarböckerna som vi fått i present, går varma och efter dessa sjukdagar börjar de göra mig smått spyfärdig. Dessutom mal de oavbrutet i min hjärna på kvällarna när jag ska somna; "Nyss så träffa' jag en krokodil som körde runt i en bil" om och om igen. Men Nadia har roligt och står framför stereon och gör rörelserna till låtarna. Därför byter jag ut barnskivorna mot vuxenmusik bara ibland när jag inte står ut längre.

Nu har hon också börjat sjunga själv. Hittills består repertoaren av "huja" ("Blinka lilla stjärna där, hur jag"... osv) och "acka di, acka di" ("Lilla snigel, akta dig") och det är väldigt gulligt. Men som vi sjöng för henne när hon var bebis och vi stod där och vaggade och vaggade i det oändliga, så vore det väl konstigt om inte lite intresse fastnade. Eller kanske tvärtom i och för sig, hon kanske borde blivit avskräckt från musiken för all framtid med tanke på min vaggvisestil.

Johan och jag har helt olika stil. Han som är en musiker i själ och fingrar, sjunger långa, fina sånger som han kan hela texten på. För Nadia som bebis så var det mycket Thåström och Ebba Grön, blandat med Cornelis och lite Winnerbäck och så en del klassiska gamla barnvisor. Men aldrig samma sång två gånger i rad, eller ens två gånger samma nattning.

Jag själv kör ett annat race. Jag stänger av hjärnan och så kör jag de fåtal sånger jag har på min vaggviserepertoar på repeat. Det har blivit hundratals Trollmor, Idas sommarvisa och Ett gammalt fult och elakt troll (vad den nu heter) vid det här laget. Jag antar att barnen somnar av ren tristess tillslut. Vi får hoppas att de ärver sin fars musikalitet och inte min.



.