Det sötaste jag vet

Något av det finaste och sötaste jag vet, det är när Johan och Nadia går iväg till dagis på morgnarna. För att lösa vagnlogistiken, eftersom Johan lämnar och jag hämtar, går Nadia till fots till dagis på morgnarna. Det ligger ju så nära och hittills går det bra att gå. Så efter puss och vink och "hejå!" ger de sig av ned i hissen. Det söta, det är när jag tittar ut genom fönstret och ser de två gå iväg hand i hand. Min älskade fina man med sitt skägg och långa hår i tofs, hållandes sin lilla mörka men sig så lika dotter i handen. Nadia i sin gröna jacka med vita prickar, tittandes upp på pappa med plirande blick. Och så går de iväg med ministeg, möter många milda blickar och huvuden på sned på vägen (har Johan berättat), och jag tittar efter dem tills de försvinner ur mitt synfält, och hjärtat bultar av all denna kärlek. Sen går jag och pussar på min andra älskling och känner att jag är världens lyckligaste människa. Och har jag tur kan jag krypa ned i sängen en stund igen.


.