Att orka

Ibland undrar jag hur jag ska orka. Dagar som dessa, då barnen väcker varandra redan kvart i sex och jag aldrig får somna om eftersom Olivia vaknar precis när Nadia gått till dagis och jag äntligen kan lägga mig på sängen. När jag är iväg med Olivia hela dagen, kommer försent till dagis och får tillsägelse att jag måste ringa om jag blir sen (tio minuter, kom igen...), att Nadia behöver mer extrakläder och att jag inte får ta in vagnen i kapprummet. När parken känns lockande bara för att slå ihjäl lite tid fram till kvällen, men där jag får tillbringa tiden med att springa runt och jaga en övertrött Nadia som slår andra barn i huvudet med en spade. Där jag går hem bärandes Olivia i selen, fastän jag är trött i kroppen, i själen, så att Nadia kan åka vagn.

Där jag får jaga Nadia i porten och bära in henne i hissen under skrik och protest, fortfarande med Olivia i Babybjörnen. Där jag med bebisen på ena höften försöker laga middag till en Nadia som skriker att hon vill ha broccoli och sen kastar all mat på golvet. När minutrarna kryper fram, blöjbyte följer på blöjbyte och gnällande barn avlöser varandra.

Såna dagar undrar jag, hur ska jag orka, hur ska jag överleva. Hur ska jag ta mig igenom den här tiden utan att bli mer än en spillra av den Julia jag en gång var. När jag känner att nu lämnar jag barnen där de är och går och lägger mig i sängen och gråter.

Men jag gör det aldrig. Gråten kommer inte ens nära, blir aldrig mer än en teoretisk tanke. Jag rycker upp mig, skjuter det jobbiga åt sidan och överlever den här gången också. En minut, en fight i taget. Och jag antar att en dag har plötsligt den jobbigaste tiden passerat och jag kan blicka tillbaka och tänka att jag överlevde. Att jag orkade. Jag längtar dit.

.