De senaste dagarna har jag fått förmånen att umgås lite på tuman hand med Nadia. Det händer inte så ofta, för det allra mesta har jag ju en bebis på höften. Men igår skulle jag träffa Hanna och Cissi med barn i en park och eftersom de var sena och vi tidiga, hade Nadia och jag lite tid att leka lite ihop. Det är så sällan jag kan åka rutschkana med henne och engagera mig till fullo. När jag har Olivia med är det ju alltid delat fokus och det är jag helt övertygad om att Nadia känner av. Hon är alltid mycket jobbigare när jag är ensam ute med båda.
Hursomhelst, nu hade vi tid att leka ihop och även ikväll när Johan är på match och jag lade båda barnen men Nadia inte ville somna. Hon blir helt enkelt inte lika trött när hon inte går på dagis (det var stängt idag) och istället för att bråka med henne, lät jag henne komma upp och leka ett tag. Hon var på strålande humör och då slog det mig, som det så ofta gjort tidigare, vilken fantastisk liten människa hon är.
Nog för att hon kan vara påfrestande med sitt humör och sin ständiga fart, men hon är ett kärleksfyllt litet energiknippe som man ofta inte kan annat än skratta åt. Jo man kan bli supertrött och skitförbannad på henne också. Men när hon går runt och skrattar och högljutt deklarerar namnet på allt hon ser, med lite avbrott för "Enning!" (Henning, låtsasfarfar som hon tycker mycket om och blivit påmind om idag när farmor varit på besök) och placerar små pussar på mina armar, då sväller det av kärlek inom mig.
Strax före åtta tog jag henne i handen och så gick vi in i hennes rum och jag lade henne i sin säng. Hon ville att jag skulle sjunga och stryka henne i pannan, så jag sjöng några sånger och pussade godnatt på fötterna innan jag gick ut och stängde till dörren och hörde henne somna nästan med en gång. En fin stund med min fina fina skatt.
.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar