Det är gott om Nadia-fighter hemma hos oss just nu. Tandborstsfight, påklädnadsfight, sittaimatstolenfight, haklappsfight, inteklättrapåsoffbordetfight, jackfight, majskrokarnaärslutfight osv... Nästan allt ni kan tänka att man kan fightas om, fightas det om just nu. Allt förutom läggning faktiskt, och det är ju iallafall rätt skönt. Men denna lilla dam är en dramaqueen av enorma mått. Minsta lilla nej resulterar i gallskrik, golvläge och ofta att hon slår sig själv i tinningarna med knytnävarna eller dunkar huvudet i golvet. Den stackars lilla pannan som ni såg den stora bulan på tidigare, får aldrig läka i fred och skimrar nu i regnbågens alla färger.
Lilla bråkiga Nadia. När jag är pigg och har energi - som idag när Olivia och jag somnade om kvart över åtta (efter att ha gått upp klockan sex) och sov ända till tio, då orkar jag jobba mig igenom de där fighterna utan att förlora humöret. Då kan jag skämta bort och avleda och säga nej lagom strängt och orka leka och läsa. Andra dagar som igår, när jag försöker lägga Olivia medan Nadia gallskriker utanför och hela tiden väcker henne, då är det jag som vill dunka pannan i väggen och får fokusera hårt för att behålla lugnet där jag står med två gallskrikande barn utan tendens till ljusning. Då Nadias evighetsfightande står mig upp i halsen och jag bara vill ringa Johan och ryta KOM HEM! Men det gör jag förstås inte och vips så somnar Olivia och jag kan pusta ut bara lite.
Däremot har vi blivit bättre på att be om hjälp, tror jag. När Johan som idag ska iväg direkt efter jobbet, då behöver jag hjälp. Jag kan inte annat än att erkänna att jag inte orkar ha Olivia hela dagen, sen en trött fightNadia och eftermiddagsgnälligOlivia och så balansera middag och läggning av båda. Jag erkänner, det funkar inte! Inte för mig. Så då är det tur att vi har möjlighet att få hjälp. Idag kom farmor Ing-Mari ("PaBoo") och det gjorde ju det hela enormt mycket lättare.
Då sitter jag i soffan klockan sju och barnen sover och jag känner mig inte helt slut utan kan blogga och kolla på Seinfeld och känna att jo jag klarar nog av några fighter till. Men inte idag.
PS Och det är ju inte alltid man får skriva ett inlägg med ordet "fight" 15 gånger!
.
1 kommentar:
Å vad jag känner igen mig!
Man blir bra på att fightas :)
Ett litet plus när mina fightades som "små" var att andra saker försvann nästan helt, som migrän t ex. Det var som man inte längre hade tid eller man grubblade inte så mycket, fanns annat som gick före.
Har fortfarande fighter fast nu kan man föra en diskussion... ibland.
Kram
Mia
PS. Nu är migränen tillbaka!
Skicka en kommentar