Elias är här!

Lillkillen är här!! Klockan 9:43 i lördags föddes vårt tredje barn, vår fina lilla pojke. 

Hela fredagen låg jag i sängen och vilade och sov, rätt bra upplägg med facit i hand... Jag pallrade mig upp för att hämta barnen på dagis och efter att ha lämnat dem på ett kalas efter dagis gick jag och köpte mig en ananas och gick hem och åt den framför tvn, och vete sjutton om det inte var det som gjorde susen igen.... Funkade ju även när Olivia föddes. Vid sju kom Johan hem med två trötta barn och efter att de var lagda åt vi Taylor & Jones-korvar med potatisgratäng och kollade på Lost. Framåt senare delen av kvällen började jag känna lättare värkar och även om de var ganska regelbundna var de fortfarande såpass subtila att jag inte riktigt visste om jag inbillade mig. Vi ringde iallafall in till förlossningen och höll oss vakna lite längre, men efter ett tag tyckte jag att de avtog och eftersom klockan redan var tolv gick vi och lade oss istället. 

Jag sov ryckigt den natten, ett par timmar i stöten och var uppe och vandrade däremellan. Vid halv sex satte värkarna igång igen och jag väckte Johan. Nu kände jag att det var på riktigt men de var fortfarande helt hanterbara. Jag ringde pappa som hämtade bilen och kom över. Ungefär samtidigt vaknade barnen och de var exalterade och glada när vi sa att "nu åker vi och föder lillebror!"  

En smidig taxiresa senare (perfekt trafikläge klockan sju en lördagsmorgon) kom vi fram till BB Stockholm på Danderyd och fick ett rum av en undersköterska. 

Väntan... Den där sportflaskan var det bästa jag packade ned i BB-väskan, jag släppte den knappt det kommande dygnet. 

Sista magbilden. Ever. 

Efter det dröjde det ganska länge innan barnmorskorna kom, det var tydligen många som ville föda barn denna lördagsmorgon, men jag var vid gott mod och kände mig väldigt avslappnad. Vid varje värk slöt jag ögonen och gick in i mig själv och lyckades verkligen bemöta de tilltagande värkarna på ett bra sätt. Jag kände mig närvarande och i full kontroll, precis som jag önskat. Johan var ett perfekt stöd som hjälpte mig att fokusera och slappna av och klappade på mig och pratade lugnande när det behövdes. Strök bort en rynka i pannan på mig och påminde mig om positiva tankar. 

Värkarna tilltog i styrka ganska snabbt och efter ett tag ringde vi på barnmorskan som då kom. Det var en barnmorskestudent som hette Lisa och så den riktiga barnmorskan som hette Jenni. Underbara, båda två. Jag sade redan från början att jag inte ville ha lustgas och förmodligen inte någon annan bedövning heller. Inte på något sätt för att jag sätter någon prestige i att föda utan bedövning utan för att jag blev så borta av lustgasen och epidural tyckte jag inte hade någon effekt vid min första förlossning. 

Barnmorskorna undersökte mig då någon knapp timme efter att vi kommit in och jag var fyra centimeter öppen men verkade redo med utplånad livmodertapp och allt vad det heter. Jag fick sitta på en pilatesboll och fortsatte att andas och slappna av och försökte tänka målbild "bebis på bröstet". Tillslut blev det som en ramsa i mitt huvud och jag kunde inte låta bli att ge den samma melodi som Dogge Doggelitos "cykel på köpet"... Skum association..

Efter ett tag tyckte barnmorskestudenten att det var dags för mig att byta position och att jag skulle lägga mig på sidan i sängen och ta tre värkar på varje sida. Men jag hann bara en på ena sidan innan jag kände att det var dags att trycka ut bebisen. "Jag vill krysta" frustade jag och poff så gick vattnet, Lisa ringde på den andra barnmorskan som kom rusandes och jag hörde mig själv bröla och trycka på och efter några minuter kom den förlösande känslan av att bebisen var ute... Två timmar på BB blev det denna gång. Han hade bajsat i fostervattnet så det var en ganska kladdig historia men han skrek massor redan från början och låg sen på mitt bröst medan pappa Johan hulkade och snyftade och jag själv kände mig enorm lättad att det var över och så kärleksfull mot det lilla nya livet på mitt bröst. För hur fantastiskt det än är att föda barn känns det skönt att detta var sista gången och den känslan skulle komma att förstärkas de närmaste dygnen. 

Tänk att de där små fötterna är de som sparkat på mig inifrån under alla dessa månader. Ofattbart...

Såhär ser han alltså ut, vår son...

För precis som vid min förra förlossning började jag må ofantligt dåligt efteråt och satte igång att kräkas. Mellan kräkningarna skakade jag i frossa och kände mig fruktansvärt dålig. Lillkillen fick hänga med pappa medan jag låg och skakade...

Efter en ganska lång väntan, det tog flera timmar men vi fick lite fika under tiden, (men jag kräktes förstås upp allt..) det var som sagt fullt tryck på förlossningen, kom våra fina barnmorskor tillbaka för att mäta och väga lillkillen. Johan och jag hade bettat, han trodde 3 och jag trodde 3,5 kg och detta rätta svaret var 3,55 kg tung och 51 cm lång. Perfekt liten kille och alla värden var bra! 

Jag mådde dock fortsatt skit och efter ett tag blev vi körda till Hotell BB i rullstol. Men först fick vi sätta en liten pin på tavlan över nyfödda och jag gillade extra mycket att de tagit bort ljusblått och rosa och att man fick välja färg själv. Vi valde rött. Samtidigt kom barnmorskan Jenni springandes för att ge mig en stor kram och säga hur duktig jag varit. Så himla gullig!

Så tillbringade jag ett skakigt dygn i hotellsängen där jag drack lingondricka och kräktes upp den och låg och skakade däremellan. Jag har nog aldrig mått så dåligt och detta önskar jag inte min värsta fiende! Ska bespara er mer detaljer men jag fick tillslut en supp och kräktes bara ett par gånger till efter det så efter läkarinspektion igår morse fick vi äntligen åka hem. 

Barnen var kvar hos morfar när vi kom hem och lite skönt var det att bara krypa ned i sängen vi tre och vila lite..

Sen kom de då, exalterade, glada och sååå stolta storasystrar!

Vår första natt hemma var hemsk. Jag var dum nog att äta våfflor med grädde och sylt till middag efter ett dygn av fasta och det kombinerat med hemska eftervärkar gillade inte min mage. Elias har direkt fattat det där med amningen men det gör ju så ont i både tutte och mage varje gång han suger tag att jag håller på att tuppa av. Så inatt kunde jag inte amma så mycket som han ville eftersom jag dessutom behövde kräkas efter varje gång, vilket resulterade i vrålskrikande bebis. Johan gick runt med honom en del och sov lite på soffan med honom men det blev nog bara en timmes sömn i stöten, och vi var två ganska spaka föräldrar idag...

Idag fick barnen ändå vara hemma från dagis för att vara med lillebror och jag mådde bättre så vi åt frukost tillsammans och sen kom farmor och Henning varit på besök. Vi gick ut en liten stund också, till leksaksaffären i kvarteret bredvid där barnen fick välja varsin storasysterpresent. Nadia valde en barnvagn och två djurbebisar från Sylvanian families och ett pyssel och Olivia en Snövit-Barbie med häst. Så gick vi hem igen och detta har sysselsatt dem under eftermiddagen medan vi andra kunde vila... Nu hoppas vi på snabb återhämtning för mig och lite bättre nätter framöver men trots allt detta så är jag sååå lycklig över att Elias är här och förundrad av att vi lyckats få ännu ett sånt fint litet barn till vår familj!