Tänk så bra man har det ändå!

Jag har just kommit hem från en träff på BVC med en syskonmammagrupp. Alltså en föräldragrupp för folk som nyligen fått sitt andra barn. Denna timme lämnade mig både glad och lite uppgiven. Uppgiven för att man blir lite trött av att sitta i en timme och lyssna på folk som gnäller, och glad för att jag inser att vi inte har det så illa ändå, att det faktiskt verkar vara ännu jobbigare att ha barn som är 2-3 år i åldersskillnad.

Men trots att de alla suttit i en halvtimme och gnällt över svartsjuka barn, krångel på dagis osv är alltid den automatiska reaktionen "ÅH vad JOBBIGT" när jag berättar att vi har 13 månader mellan våra döttrar. Jag måste säga att jag tycker att det verkar som att vår vardag fungerar så mycket smidigare än de jag hörde om idag, och det känns ju faktiskt lite skönt! Men jag tror också att det beror mycket på pappan i vår familj. Flera av tjejerna sa idag "Ja, min man jobbar ju så mycket, så jag är väldigt mycket ensam med barnen". På något sätt känns det som att familjeproblemen är mammans problem i de där familjerna och att barnen är mammans sak. Känns extremt lite 2000-tal och vad glad jag är att vi inte har det så. Att det i vår familj finns två föräldrar med lika ansvar.

Hursomhelst kände jag att jag inte hade någonting alls gemensamt med de där mammorna. Eftersom det inte lades något fokus alls på det lilla barnet, vilket ju var det enda vi hade gemensamt, kunde jag lika gärna suttit och delat problem med ett gäng hockeyspelare. Så när de efter att BVC-tanterna avslutat bestämde tid att ses - inte för att promenera eller fika utan för att praaaata av sig - samt började diskutera litteratur (jag avskyr självhjälpsböcker...), kände jag att jag fått nog och tackade för mig. Tror inte jag kommer att dyka upp på de där träffarna, och nästa vecka är vi ju dessutom bortresta.

Jag nöjer mig gott med de vänner jag redan har, oavsett hur många barn de har!

.