Under hela mitt liv har jag revolterat mot det mesta man sagt åt mig. Aldrig gått med på självklarheter om jag blivit tillsagd dem. Gått med handväskan vidöppen i protest när en orolig mormor ville att jag skulle akta mig för ficktjuvar.
Bestämd som barn, vidrig som tonåring och fortfarande ganska obstinat som 33-åring. Med en mor född på varmare breddgrader och med ett konstant tillstånd av frysande, blev jag för jämnan tillsagt att klä på mig ordentligt. Mössan skulle på, även om den alltid åkte av så fort jag gått runt kröken. Jag fick aldrig gå ut med blött hår och blev alltid tillsagd att jag skulle bli sjuk om jag blev kall. Otaliga är de gånger jag fräst "Man blir inte sjuk av kyla, utan av VIRUS" och gått ut utan jacka i ren protest.
Och här är jag nu. Mamma själv. Och vad gör jag? Jo, oroar mig över att barnen har för lite kläder på sig, bylsar på dem för fullt och går och känner i nacken att de inte är kalla. Och säger till Johan "Ja, men tänk om hon blir sjuk" när han tycker att jag är lite övernitisk. Han som förstås känner till hela den här historien, tittar lite milt på mig och upprepar orden ovan, fast med snäll ton och utan obstinat betoning. Och jag inser; jag är ju precis som min mamma. Tur att jag har en sån bra mamma!
.
1 kommentar:
Tur att jag har sån bra dotter! jag har haft hopp om att ha lyckats överföra något till dig utan att veta om jag gjorde det nu vet jag att jag gjorde det .Och efter det du sa om Amanda på namngivnig vet jag oxå vad det är som jag har överlämnat .det är just det att vara värd att älska
mamman
Skicka en kommentar