Puppelisur

Imorse när jag lämnade på dagis stod Walter där och sa "Hej Nadia!" flera gånger. Men Nadia ville inte svara, surpuppan, trots att jag försökte få henne att säga hej tillbaka. Walter var så söt, men Nadia butter. Då sa Marie att hon är inte riktigt som vanligt just nu, utan surare och får små arga utbrott. Precis som hemma. Om man visste vad som rörde sig i de där små skallarna, om man kunde resonera med dem och förklara att ingenting blir bättre för att man blir tvärarg. Men icke. Det är väl precis som vanligt bara att vänta ut dem och hoppas att det blir bättre snart. Det var iallafall inget stök denna natt, även om Nadia vaknade halv sex och väckte Olivia med sina arga skrik på mamma. Fattar inte varför hon alltid måste vakna arg. Jag tror att det är för att hon inte sovit klart, men har hon en gång vaknat somnar hon aldrig aldrig om.


Olivia är ju oftast en dröm både att lägga och på nätterna. Hon kan vakna och ha tappat nappen, men det är ju snabbt åtgärdat. Ibland tänker jag att man glömmer hur bra det funkar med det ena barnet när man har ett till som krånglar. Alltid är det det som inte funkar som får störst uppmärksamhet. Men man får väl vara glad när det inte är båda...


Det är annars den stora skillnaden med att ha två barn, just gällande sömnen. Det går inte att fightas med den som låter, för då väcker den det andra barnet och så har man två arga skrikisar. Så man försöker få tyst på den låtande helt enkelt, innan den väcker den sovande. Och det resulterar i en del tidiga morgnar och vakentid nattetid. Åh vad jag längtar efter hela nätter. Sovandes alltså.


Det är verkligen mycket jobbigare med två än en, men mycket härligare också förstås. Sista veckorna har de verkligen funnit varandra och busar och leker på ett helt nytt sätt. Här två små springande yodas i morgonrock efter badet häromkvällen.