I leksaksaffären

Måndagseftermiddag och jag har baxat in syskonvagnen i den fullproppade och minimala leksaksaffären vid Odenplan. Leksaker hänger längs väggarna, från tak till golv och jag förundras alltid över utbudet på de få kvadratmetrarna. Jag står som bäst och väljer bland dockor och vagnar när jag hör jag en pappa säga "Nej det går inte, vi har inte råd". Jag vänder på huvudet och ser en liten kille i fyraårsåldern hårt kramandes en leksakskartong. "Vi har lite dåligt med pengar den här månaden, du kan inte få den, gubben". Pappan står på huk framför den lille killen som kramar sin kartong allt hårdare.

Jag fortsätter att titta på dockor och efter en stund hör jag pappan prata i mobilen: "Ja, han vill ju så gärna ha den där sandmannen (?), men fan.. den kostar 159 kronor. Det går ju inte. Ja, jag sa till honom att vi inte har några pengar". Lilla killen har vänt ryggen till och står och vaggar med armarna hårt om kartongen. Här brister mitt hjärta. 159 kronor. Vi har ju, utan att vara särskilt rika, råd att närsomhelst utan att tänka spendera 159 kronor. Jag skulle så gladeligen betala för den där leksaken så att pappan kan göra sitt barn glatt. Men jag vågar inte. Tittar i plånboken när jag ska betala och där ligger en hundrig. Vill så gärna avstå den, bara sticka den åt dem. Men jag vågar inte. Vet inte hur pappan skulle ta det, om han skulle ta min -för mig- goda gärning som en förolämpning eller känna sig förödmjukad framför barnet. Så jag stoppar ned plånboken och går hemåt medan min dotter kramar sin nya docka som kostade mer än 159 kronor. Den lille ledsne pojken och pappan som inte hade råd lämnar mig inte på hela kvällen.

.