Förra helgen kom Nadia springandes, snubblade och ramlade med full kraft in i hörnet på soffbordet. Åh elände! När hon var mindre hade vi tejpat grytlappar över de vassa hörnen men hon slet bara bort dem och nu är hon ju stor och ramlar inte. Trodde vi. För bulan hon fick var inte av denna världen. Jag vet inte om det gjorde mest ont på mig eller henne. Jag satt precis bredvid och fångade upp henne i samma sekund som hon ramlade, men då var det förstås redan försent. Hon grät sådär som barn bara gör när det är på riktigt, kippandes efter andan och med ojämna hack i gråten. Jag grät nästan lika mycket själv, tills Johan skickade mig ur rummet för att jag bara gjorde henne mer upprörd.
Nadia själv kom till ro rätt snabbt (som ni ser på bild nr 2), men jag hade en stickande känsla kvar i bröstet och kände mig fruktansvärt rädd och illa till mods som man blir när man inser att världen är hård och barnen små och sårbara. Och man själv ännu mer sårbar som förälder till dessa. Det är en skrämmande insikt, men tack och lov så lade sig bulan ganska snabbt och lämnade kvar en gulblå panna och en vetskap om att allt är lugnt tills nästa fall. Hoppas det blir milt.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar