Positive thinking

Jag försöker oftast tänka positivt och i alla "ni kommer att få ett så jobbigt första år"-påståenden som jag mött, har jag hela tiden tänkt att "äh, det kommer att ordna sig". Och det har det ju verkligen gjort. MEN de senaste två dagarna måste jag erkänna att det varit lite tufft. Nadia och jag drog ju på oss varsin förkylning härom dagen och när man i vanliga fall känner sig risig och bara vill krypa ihop till en boll i sängen, är det bara att glömma när man har småttingar att ta hand om. Barn kommer först, föräldrar sist. Och det är väl som det ska vara.

Men Nadia hade en heljobbig natt i förrgår natt och även om Johan var den som sprang, var även Olivia orolig och jag låg där och vaknade till alldeles för ofta och hade ont i halsen och när morgonen kom, kände sig både Johan och jag oss ganska groggy. Nadia är väldigt jobbig när hon är sjuk, det måste jag erkänna trots min gränslösa kärlek till detta barn. Hon är ju utåtagerande i alla sina humör och jag antar att hon även är det när hon mår dåligt. För hon hamnar i sådana vansinnesutbrott att både Johan och jag står handfallna. Ligger på golvet och skriker och skriker och är stel som en pinne i kroppen om man tar upp henne. Detta alternerar hon med att kasta sig och vrida sig och dunka huvudet i väggen och jag vet inte vad man ska göra... Vi försöker med allt, men till sist verkar det enda som funkar vara att försöka distrahera henne så att hon kommer av sig. Igår tog jag helt sonika henne och ställde henne i vardagsrumsfönstret där vi tittade på bilar och hundar nere på gatan och som om ingenting hade hänt blev hon sitt vanliga charmiga jag och sa "hej, hej" till alla nere på gatan. Så ofattbart att det kan svänga så snabbt.

Natten till idag var lite bättre, men fortfarande vaknade hon brännhet och sov oroligt. Men idag var hon feberfri så när Johan jobbade packade jag ihop barnen och gick ned till parken. Men jag agerade nog lite överilat för när vi sen gick in i parkens öppna förskola för att äta lunch, kom hennes otrevliga beteende tillbaka och jag insåg att hon nog inte var så frisk som jag trott. Hon började gå runt och slå barn i huvudet med leksakerna, drämde till en tjej som satte handen på den stora bollen som Nadia ansåg var hennes, och drog henne i håret. Jag sprang runt som en tätting i försöken att hålla henne stången och samtidigt ha koll på Olivia. När jag försökte ge henne mat bara slog hon undan skålen och försökte kasta den i golvet. Slet ursinnigt i haklappen i försöken att få den av sig. Jag såg de andra föräldrarnas blandning av medlidande och överlägsenhet och när Nadia ramlade och slog i huvudet (inte särskilt hårt) och en annan mamma gick fram och tog upp henne innan jag hann, kände jag att jag inte orkade längre. Kände mig matt i både kropp och sinne. Så jag bylsade på oss alla och gick ut och tog en promenad istället och sen kom Johan och mötte upp oss för lunch.

Efter ännu ett vansinnesutbrott under kvällen blev hon på strålande humör och nu sover hon men hostar ganska mycket. Och jag pustar ut i soffan men känner att det är klart att vi kommer att klara detta. Och att vi kanske får vara glada om det bara är första året som blir tufft.

.