Denna kristi himmelfärdskväll är jag ensam med barnen och trots att jag inte sett fram emot det så mycket (det är rätt intensivt att ha båda två ensam...), blev det över förväntan. Jag hade ett litet moment med först lilla dottern, sen båda. Jag satt med Olivia i famnen och plötsligt tittade hon mig rakt i ögonen och fyrade av ett stort leende. Hon har lett förut, men lite mer diffust och fjärran och detta var första gången jag fick ett sådant leende som gick rätt in i modershjärtat.
En stund senare var det dags igen. Då låg hon i babygymet och Nadia och jag satt bredvid på golvet och tittade ned på henne. Plötsligt vände hon huvudet mot Nadia och firade av ett sånt där leende igen. Syskonkärlek! tänkte jag och blev varm i hela kroppen. Fint också av Olivia att tycka om sin syster trots den hårda behandling denna utsätter henne för. Olivia kan sitta och halvslumra i babysittern när Nadia kommer dit och drämmer henne i huvudet med handflatan. Den lilla bebisen hoppar till och så ser man munnen dras ihop och underläppen börja darra. Vi brukar hinna trösta henne innan hon börjar gråta, men det skär i hjärtat och man förstår inte hur någon - ens en ettåring - kan behandla en liten bebis så hårdhänt. Att säga till Nadia har ungefär motsatt effekt än den önskade. Vid NEJ storskrattar hon och upprepar proceduren med en trotsig glimt i de bruna ögonen. Jag har överlag upptäckt att med det barnet fungerar uppmuntran så mycket bättre än förmaningar och fördömande. Det går ju inte att ignorera när hon "slår" lillasyster, men jag försöker att snarare uppmuntra henne att klappa och pussa Olivia och det funkar ganska bra. Vi får se hur det går framöver, det lär ju dessvärre knappast vara den sista smäll i skallen den lilla tjejen får...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar