Jag har slutit mig i en novemberbubbla och tagit min familj med mig. Det grå vädret och det tunga mörkret, kombinerat med Olivias fortsatta envishet att vakna klockan fem - varje morgon - börjar så smått suga musten ur oss. Hon vaknar dessutom ett otal gånger nattetid när hon tappar nappen eller bara vaknar. Nu har dessutom Nadia börjat vakna samma tid på "morgonen", och hon behöver verkligen de där extratimmarna för att orka på dagarna, så det blir inget vidare humör på eftermiddagarna.
Johan och jag lever i ett skiftförhållande just nu. För att alls orka turas vi om att sova och hinner knappt se varandra. "Pappa sover" säger jag alltsom oftast och han säger samma sak. Och ändå känns det som att vi aldrig sover. För vi kommer liksom aldrig ikapp. Önskar ibland att jag kunde skicka bort barnen i några dagar så att vi bara kunde få sova ut och ägna oss lite åt varandra. Men vi jobbar oss igenom även detta, vi vet ju att det är övergående. Och att det inte direkt muntrar upp saken att det bara blir mörkare och mörkare dessa tidiga morgnar. Tur att det finns kaffe.
.
2 kommentarer:
Säg till om vi kan hjälpa till Julia! Kan inte ta båda barnen men ett extra kan jag nog hantera;-) Vet hur det är när man behöver tid för varandra (eller bara sova), lova att du säger till om det behövs!
Jag kan ta Olivia en natt eller två när jag kommer hem, det är bara att hojta till. Lova!!
Kramis
Skicka en kommentar