Det är sent, jag är trött, men jag kan inte sova. Täcket vrider sig som en korv under min kropp och jag är än för varm, än lite frusen. Balkongdörren står på glänt men grannarnas högljudda fest gör att jag tillslut väljer tystnaden och värmen. Men innan jag stänger känner jag som hastigast en smak av ungdomens fest, en igenkänning i de höga skrattsalvorna som kommer i intervaller. En känsla av svunna sommars fester, minnena av den sköna alkoholdimma som gjorde mig odödlig och sällskapet spännande och intressant. Kvällar som man aldrig visste hur de skulle sluta, bekantskaper som väntade på att bli upptäckta. Långa sommarnätter som aldrig slutade i mörker, aldrig innan solen gick upp. Långa promenader hem när drinkarnas påverkan började släppa. Känslan av här och nu och att världen är min.
Någon måste dra vitsar på festen hos grannarna, för ena sekunden är det nästan tyst, innan skrattet brakar loss. Det där brukade vara jag. Högljuddast, gladast och skränigast. Ibland kan jag fortfarande hitta de egenskaperna hos mig, men inte så ofta. När jag stänger dörren känner jag ingen längtan att vara där, ingen rastlöshet av att ligga hemma en lördag. Inte heller någon irritation över festen intill, bara en stilla förhoppning om att lugnet ska lägra min kropp och sömnen infinna sig. Istället vaknar barnen och jag jag får se mig själv stå i mörkret och sjunga helt andra sånger än jag hade gjort om jag varit med på festen. Var sak har sin tid...
.
1 kommentar:
Vad du är duktig på att skriva och fängsla. Kram
Skicka en kommentar