Av förklarliga skäl skriver jag inte så mycket om jobbet på min blogg. Dels är det ju min mammablogg som handlar om mitt familjeliv, dels tycker jag att man generellt ska akta sig för vad man delar med sig av på nätet. Men ibland är det svårt, för jobbet är ju onekligen en stor del av ens liv och vardag och ibland tränger det igenom även om man försöker skilja på fritid och yreksliv. Idag trängde det igenom, så därför ska jag skriva lite.
Nu har jag jobbat i nästan exakt ett år, och aldrig kunde jag väl drömma att det skulle ta så lång tid att komma tillbaka. Jag trodde att jag skulle komma tillbaka som precis den jag var innan och att jag skulle vara samma vassa pigga person som ständigt fick goda omdömen. Så jag var rätt kaxig i min nya roll och tänkte att det inte skulle vara några som helst problem att axla denna, utan att jag skulle göra det med samma bravur som jag alltid gjorde förr när jag fick ta ett kliv uppåt.
Men det blev inte så. Hela detta år har jag känt mig som en något sämre version av mitt gamla jobbjag. Visst behöver jag springa iväg och hämta på dagis, och visst jobbar jag inte över som förr, men det är inte bara det. Jag har haft svårt att hitta samma motivation, samma engagemang och brinn som jag alltid hade. Och nu börjar det märkas att jag inte tagit tid till saker och framförallt är otroligt splittrad och lättdistraherad. Mitt fokus har hela tiden legat på allting utanför jobbet, och även om jag verkligen tycker att det är rätt värdering och rätt livsval, har det för mig gjort att jobblivet blivit ganska tråkigt och inte alls vad jag hade förväntat mig.
Så idag bestämde jag mig för en förändring, och faktiskt genom att ta på mig mer jobb, men lite annorlunda sådant. Och så hade jag precis bestämt mig för att bli en bättre yrkesmänniska när jag upptäckte att jag gjort världens miss. Känslan av kallt vatten rinnandes över en, hjärtat som stannar för att sen börja slå snabbt snabbt. Den hemska känslan av att jag gjort FELFELFEL. Den önskar jag inte någon klockan 16:55. Jag försökte reda upp det jag kunde, men jag vet inte vad som kan räddas imorgon. Så denna kväll ägnar jag åt förträngning och från och med imorgon ska jag bli den där bättre jobbmänniskan. Jag lovar.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar