Hej Julia, nu fyller du snart 50. En liten hälsning från Julia, snart 35. Minns du morgnarna då kaos rådde och en stel och hal ål i knät gjorde påklädnad nästan omöjlig? Då morgonfighterna var mer vanliga än ovanliga, när ditt största bekymmer var hur ni skulle kunna få barnen att sluta med nappen, och du slocknade utmattad på soffan klockan åtta. Känns det avlägset nu? Nu när barnen snart ska flyga ur boet, när till och med den lilla sladdisen närmar sig tonåren? Nu när du som äntligen borde kunna få sova hela nätter, istället ligger sömnlös och lyssnar efter ljud i hallen, trygga ljud som försäkrar att dina flickor är hemma välbehållna.
När du undrar hur dina tjejer kunde bli sådana där som bara bryr sig om smink och kläder, du som var så noga med genustänk och vägrade allt vad prinsessor hette på varenda maskerad. Känns det avlägset nu? När du konstaterar att dina barn ändå vuxit upp som trygga, fina människor, trots att du blev galen ibland och trots att du aldrig hann allt det där du hade tänkt dig. Känns det avlägset nu? När lägenheten alltid var stökig, när dockor och barnböcker låg utspridda överallt? Känns kaoset avlägset nu när lägenheten ser ut precis som du vill ha den, när du önskar att någon ville komma och stöka lite, när du längtar efter dina små som bryr sig mer om sina kompisar än om mamma och pappa? Känns det avlägset nu?
Om du fick prata med Julia 35, skulle du då säga åt henne att njuta av småbarnsåren, att tiden går så snabbt? Skulle du säga att du en dag kommer att skratta åt allt det du tyckte var så jobbigt då, att du knappt kommer att minnas en bråkdel om några år? Skulle du dra några klyschor om små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer? Eller skulle du vara klok nog att inse att varje ålder har sina egenskaper, att det som är stort nu blir smått sen, men att man bara kan leva precis där man är? Skulle du komma ihåg när du var 35 och allting kretsade kring de små och din identitet mest var småbarnsmamma? När livet var fullt och pusslandet en utmaning. När du var 35 men fortfarande inte kände dig vuxen. När morgnar och kvällar var fulla med stök. Nu när du sitter där med dina stora barn och hakklappar, välling och nappar tillhör det förflutna. Känns det avlägset nu?
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar