En brödjunkies bekännelser

Det här med GI, eller vad det nu är för metod jag kört i några månader har verkligen funkat för mig. Jag kapade kolhydraterna och mammafläsket ramlade av. Saken med mig är ju dock att det är allt eller inget. Jag klarar inte av några mellanting. Jag körde någon form av LCHF (Low carb, high fat) i början och sen visste jag inte riktigt hur jag skulle fortsätta, och tillämpa det i det långa loppet, så jag fortsatte bara. I början av dietandet var jag ju som mest extrem och åt inte ens ett äpple, men sen kom jag igång bra med träningen och då behövs det ju tydligen lite kolhydrater, så nu unnar jag mig ibland ett äpple och lite quinoa eller bulgur. Och är jag ute och äter kan jag också unna mig nåt extra men till vardags håller jag på disciplinen och min stora last mackor har jag inte rört sen jag började med detta. Tills idag.

Nadia tjatar jämt på att vi ska baka och jag älskar ju att baka, men det känns som onödig tortyr, så därför har jag avstått (förutom en gång i början då jag bakade tydligen väldigt goda kladdkakemuffins som jag inte rörde). Men jag har saknat att baka bröd, så idag tänkte jag att jag iallafall kunde se till att barnen får bra bröd utan tillsatser till frukost och ladda frysen med små brödbullar. Jag körde på dinkelmjöl istället för vetemjöl och tänkte att då kunde jag själv unna mig en eller ett par också. Men medan degen jäste läste jag i en GI-bok att dinkelmjöl har samma höga GI som vetemjöl, så jaha ja. Men sen när första plåten var klar hann jag knappt ta ut den ur ugnen innan jag tryckt i mig tre små bullar med mycket smör (före middagen). Och insåg att jag kan inte hantera det där med bröd, så lika bra att ge bort dem eller nåt.

Gott, gott, gott...

Men sen kände jag mig så usel att jag nog inte kommer att äta några fler. Jag vill inte bli en mullis igen, trivs bra med att fått tillbaka mage och muskler och dessutom känner jag mig i bra träningsform igen. Så jag återgår nog till livet utan kolhydrater eftersom jag helt enkelt mår bra av det. Dessutom visar vågen en liten men ständig nedåtkurva och det hela känns bra och sunt helt enkelt.

Annars har helgen varit en sådan där vi gjorde ett aktivt val att inte göra någon nytta. Igår var vi hela förmiddagen på Skansen med Lina, Jens och Alma och det var en mysig dag med massor av frisk luft, skojiga djur och trevligt sällskap. Idag var jag och körde ett jobbigt Shape-pass på Sats och sen hade vi vaga planer på att storhandla och lämna recycling. Men just de två sakerna gör vi precis varje helg, och inte är det särskilt kul någonsin och idag bestämde vi oss helt sonika för att strunta i det och ta veckan som den kommer. Mycket skönt beslut. Så vi klädde på oss fyra och gick till parken på eftermiddagen och gungade och hoppade studsmatta och frös lite tills Nadia sa att hon ville gå hem. Så då gjorde vi det och har haft en mysig söndag med två glada barn.

Om det inte vore för de där eländiga ständigt avbrutna nätterna (inatt kom Nadia in till oss klockan två och skulle sova i vår säng, vilket hon ALDRIG gör, men låg och hostade mig i ansiktet, sparkade Johan i ansiktet och var arg och bråkig att vi mot protest bar in henne till sig) och tidiga morgnarna skulle det vara high life just nu. Men man kan väl inte få allt...

Den enda skansenbilden, eftersom vi klantigt nog glömde kameran hemma...

.