...fick jag imorse när jag inte hittade min nya fina plånbok i handväskan. Letade överallt, ingen plånbok. Plötsligt fick jag en vision om hur jag flaxat runt utanför gympasalen igår när barnens gympa var slut. Nadia stökade och ville inte klä på sig, skulle kissa och krångla och jag sprang mellan gympasalen, toan och hallen utanför och min väska stod där öppen bland alla våra saker, medan en grupp vuxna som skulle ha Thai-Chi väntade utanför. Jag kunde riktigt se en av dem sticka ned handen och grabba finanyadyra plånboken, och det blev rätt hysteriskt hemma medan jag tänkte, letade och kollade kontona, och barnen stod påklädda och undrade vad som hände. Men så kom jag ned till vagnen och slogs plötsligt av insikten att jag köpt lunch efter träningen igår och att plånboken borde ligga i träningsväskan på jobbet. Och det gjorde den. PUUUH.
För övrigt kan jag säga att Nadia är såååå jobbig med påklädnad just nu. Kylan har medfört att vi kör underställ och fleece under overallerna, och det är faktiskt enklare för då slipper hon stå och välja kläder i all evighet. Meen... det tar ju sååån tid för varje plagg och det jag skrev om för några dagar sen om hur allt måste sitta på ett visst sätt har blommat ut till vansinnets rand. Jag vill bara slita av mig håret när hon snyftar, gråter och trilskar och åbäkar sig och allting sitter fel hela tiden...
Olivia å andra sidan är plötsligt from som ett lamm att klä på, varför är det alltid så? Jag vet inte om man ska glädjas åt att de bråkar en i taget, eller gråta över det faktum att ingenting någonsin bara kan vara enkelt...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar