Tvåårstrots

Sitter med jobbdatorn i knät, kvällsjobb väntar och själv väntar jag på att det ska sluta prassla inifrån barnrummet innan det är någon idé att sätta igång. Nadia är inne i en fas som nog kan kallas väldigt normalt tvåårstrots, med en vilja att ifrågasätta allt och bestämma precis allt själv. Jämfört med de där hemska utbrotten är det ju en fin liten promenad i parken, men visst kan man tröttna på att det aldrig går att ha lugna middagar där hon inte springer runt och äter några tuggor i taget, på ständiga nappförfrågningar, vägran att tvätta ansikte och händer och total intolerans mot kläder som inte helt matchar hennes humör för tillfället. Att allt hela tiden ska ifrågasättas, helt enkelt. Samma med läggning, hon kommer och går lite som hon vill ur sovrummet... (nu är hon uppe och kissar, förstås... Jobbet får vänta lite till.)

Ibland tycker jag att det är så himla skönt att se att andra barn har napp mitt på dan, att de går i t-shirt och konstiga skor för att de vägrar någonting annat, att andra föräldrar också ger upp fighten ibland och inte är så perfekta som det verkar på ytan. Jag pratade med en barnpsykolog för ett tag sen, bara för att få lite råd hur man ska hantera konflikter och hennes åsikt var att man kan försöka undvika alla konflikter och låta barnet få det det vill, om det inte innebär stora uppoffringar, eller om man redan sagt nej. Det där har gjort mitt liv bra mycket enklare och ibland är det så skönt att bara ha konkreta råd att följa. Hursomhelst har vi inte haft en enda fight som inte kan kallas normal på säkert en och en halv vecka, och det är fantastiskt skönt. Då kan man leva med lite tvåårstrots.

Nu kom Johan hem och Nadia är klar på pottan (hon må använda denna som förevändning för att komma upp, men hon levererar alltid när hon väl sitter där..). Johan får sjunga och jag sätter igång med lite jobb.


.