Hur livet kunde ha blivit

Ibland kommer tankarna om hur livet kunde ha blivit. Hur det kunde ha blivit om det bara blivit lite annorlunda. Hur mycket sämre det kunde ha blivit om det bara blivit lite annorlunda.


För några år sen träffade jag en cellist. Sex år yngre, vacker som en gud och kärlek vid första ögonkastet. En sån där himlastormande start som gör att folk åker till Las Vegas och gifter sig efter att ha känt varandra i två veckor. Bra start, dålig fortsättning. För det tog inte många veckor innan romansen började visa sitt rätta ansikte, innan telefonsamtalen började förbli obesvarade, offentliga gräl vanliga, och tårar ständigt strömmande. En ständig känsla av missnöje och otillräcklighet. Hur han började försvinna och dyka upp när det passade, hur jag aldrig visste, aldrig kunde räkna med. Tills jag tröttnade en dag när han varit borta i flera dagar och jag var säker på att cellisten låg krossad i ett dike. Men bara visade sig varit ute och festat. Då fick jag nog. Grät tusen tårar till och sade adjö. Grät några tårar till och gick vidare.


Ibland tänker jag att tänk om livet hade velat att det var honom jag skulle skaffa barn med. Honom då, och inte ett par år senaste med finaste fina Johan. Johan som jag känt länge men aldrig riktigt sett. Johan som på samma sätt som cellisten krympte, bara växte. Johan som var ämnad att bli pappan till mina barn, min livskamrat och min största kärlek. Hur jag kanske kunde ha blivit ensamstående och ständigt missnöjd, men blev del av en sammansvetsad familj och lyckligast i världen. Tänk så livet vill ha det ibland, tänk så mycket att vara tacksam för. Älskade älskade ni. Alltid ni.

.