Stora nyheter (men en jobbig vecka)

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget, så jag säger det bara: vi ska ha barn! Efter två totalt oplanerade och chockartade graviditetsbesked kändes det extremt vuxet och skönt att få planera ett barn och för första och sista gången göra saker som man ska. Det finns inte ord att beskriva hur tacksam och kärleksfull jag känner mig mot min älskade make som gick med på en trea, mest för att jag så gärna ville...

Men med det sagt kan jag också berätta att vi haft en väldigt jobbig vecka. Jag har inte velat berätta här eller för så många om graviditeten innan vi gjorde CUB-testet - eller jag ville gärna skriva om det här, det är ju MIN blogg och det var jättejobbigt att inte kunna förklara varför jag var så jäkla trött, men vågade inte innan jag berättat på jobbet... Testet gjorde vi i måndags och jag beredde mig på att sen gå hem och berätta för barnen och så berätta på jobbet dagen efter. CUB-test är ett sannolikhetstest där de räknar samman en massa variabler; mammans ålder (men inte pappans...), blodprov som man lämnar, och så måtten de tar när man gör ultraljudet. De började med ultraljudet vilket kändes jättekonstigt sen när vi sen fick beskedet. Vi hade hög sannonlikhet att barnet hade Downs Syndrom, och fick en tid för moderkaksprov dagen efter. Och sen fick vi vänta hela veckan på beskedet. Oj vilken jobbig vecka... De skulle höra av sig på telefon i slutet av veckan om beskedet var dåligt och via brev i början av denna vecka om det inte var något fel på barnet. Snacka om ångest varje gång telefonen ringde på torsdagen och fredagen! Jag skakade om händerna efter varje samtal och eftersom jag har jobbmobil var det ganska många.. Jag andades ut lite när helgen kom, men inte helt förrän i måndags eftermiddag när Johan ringde hemifrån och sa att brevet kommit. Bebisen är frisk, hurra!!

Här är vår lilla trea...

Samma kväll berättade vi för barnen. Johan hade köpt Pommac som vi hällde upp i champagneglas och sa att vi skulle fira. Så visade vi ultraljudsbilden och frågade om de visste vad det var. "En apa?" sa Olivia. "Nej en bebis!" sa Nadia, hon måste sett såna bilder förut. "Ja och vet ni vems bebis? Det är vår bebis, som vi ska få!" Det tog ett tag men sen verkade de fatta och det största var nog att lillasyster Olivia skulle bli storasyster. "Du blir mellanstorasyster!" sa Nadia. "Men det är kanske en panda" sa Olivia. 

Imorse sa Olivia "Jag längtar tills sommaren, för sen kommer vår bebis". Det värmde hela mitt hjärta. Och det stämmer, 21 september är det datum vi fått och idag gick jag in i vecka 15. En ganska stor bula putar redan på magen, även om jag fortfarande ser mer fläskig än gravid ut... Men det känns ändå skönt att slippa gömma fläsket under bylsiga kläder nu, även om de flesta fortfarande inte vet. Men nu vet ni iallafall! Det känns skönt.
- Posted using BlogPress from my iPhone