Den Stora Oron

Jag kollade på Sofias Änglar igår, medan jag väntade på att Johan skulle komma hem från föräldramöte på Nadias avdelning. Herregud. Det handlade om en familj vars treåring hade drunknat i poolen på tomten, en vecka innan lillasystern föddes. Herregud. Som jag bölade, verkligen satt och hulkade. Johan kom hem och jag försökte återberätta om storasystern som blivit tillfrågad av lillkillen om de skulle hoppa studsmatta men sagt nej "tyvärr...". Istället gick mamman in en stund och storasyster gjorde nåt annat och sen hittade de lillkillen i poolen. Jag försökte berätta för Johan men bröt ihop och han tittade på mig som om jag inte var klok som utsatte mig för det där och försökte få mig att byta kanal eller stänga av. Men jag var ju tvungen att se klart och grina klart...

Det fick mig att tänka på Den Stora Oron. Den Stora Oron som finns hela tiden sedan jag fick barn. Jag tror inte att man på allvar kan förstå Den Stora Oron innan man får egna barn. Jag kan oroa mig för andra också, att något ska hända föräldrar, syskon och Johan, men ingenting går att jämföra med oron för mina barn. Då är jag egentligen inte en särskilt hönsig mamma, men så fort de inte är med mig eller Johan och ska göra någonting med den minsta risk involverad; bada badkar hemma hos någon annan eller åka bil, så spelar jag upp de värsta scenarierna i mitt huvud och ser framför mig kvällstidningsrubriker och ett liv utan mina två små älsklingar. Och då börjar jag nästan gråta och får tvinga mig själv att tänka på annat och sluta vara så fånig. Då kan jag pressa undan den värsta oron. Men Den Stora Oron, den vilar bara lite, och släpper aldrig riktigt taget.