Några dagar ensam med barnen

Johan kom tillbaka för en liten stund sen och läser nu saga för de små otåligt väntandes barnen, som fick stanna uppe lite längre idag. Jag kan konstatera att det inte längre är särskilt jobbigt att vara ensam med barnen i några dagar och att det gått hur bra som helst. Om det bara inte vore för den där gnagande känslan av oro och ledsamhet som är med mig precis hela tiden. Det har varit lite jobbigt att bära den själv.

Idag struntade jag i att stressa till ett träningspass - tre pass får duga denna vecka - bara för att jag inte orkade passa en tid och för att barnen inte var sugna på Mini-Sats. Istället låg jag kvar i sängen och läste ut min bok medan barnen kollade på Bolibompa och lekte. Jag läser just nu den aningen porriga och tveksamt litterära Fifty Shades of Grey, vilket varit perfekt distraktion denna helg. Inte så mycket för porret, vilket man tröttnar på ganska snabbt, precis som de klyschiga karaktärerna och deras repetitiva beteenden, men för att det var så enkelt att komma in i och ganska underhållande. Inne på tredje boken nu..

Sen gick vi iallafall ut och mötte upp Tori, alltså Jenny min gamla rumskompis från New York, och hennes barn Felicia och Billy. Vi åt en aningens kaotisk lunch på Vurma och gick sen via Vasaparken till bokaffären Bokspindeln som hade sagostund. En författare kom och läste sin bok om en spindeldam och berättade om spindlar och barnen hade jättekul.







Sen gick vi hem hit och lekte och Tori och jag drack kaffe och pratade New York-minnen. Blir alltid lite sjuk av längtan och känner mig så gammal när jag tänker på hur jag var 25 och levde i världens bästa stad...

På kvällen medan vi väntade på Johan gjorde jag en hemläxa. Jag går på en föräldrautbildning som Stockholms stad ger. Den heter ABC, vilket står för Alla Barn i Centrum och är fyra tillfällen. Jag missade första men gick i torsdags. Det var bra och ganska tänkvärt faktiskt. Hemläxan denna gång bestod av att man ska avsätta 5-15 minuter varje dag och leka med sitt barn. Det ska vara barnet som bestämmer leken och föräldern ska bara vara intresserad och fokuserad och likt en sportkommentator rapportera det barnet gör, utan att lägga in några värderingar. Det är skitsvårt! Dels att hitta den där tiden, det låter som ingenting men det tog tre dagar innan jag tog mig den tiden. Och sen att inte säga bra eller vad fint eller något sånt som bara ploppar ur en. Och för ett kontrollfreak som jag att se till att inte ta över, mycket nyttigt. Och där vi satt på köksgolvet och låtsasåt tulpanpaj och blåbärspaj med alla köksredskap utspridda sa Nadia "Vad roligt det är när du leker med oss, mamma!" Jag ska verkligen se till försöka att hitta de där minuterna varje dag...






- Posted using BlogPress from my iPhone