Härom dagen var jag på Sats och tränade igen och då funderade jag lite på det här med vikt. Det var en ung tjej med på passet som var så läskigt smal och jag brukar reagera när jag ser sådana där uppenbara anorektiker. Jag brukar se en tjej på väg till jobbet och hon är så mager att benen är som två små stickor, halsen som ett rynkigt pergament (fastän hon är ung), käkarna spända och blicken jagad. Så sorgligt. Och så tänker jag på vad jag själv har för approach till det där med vikt.
Jag körde ju som mina läsare vet ett hårt LCHF-race under flera månader. Det var första gången i mitt liv som jag körde någon form av banting, och jag gick verkligen in för det. Det tog några månader, men sen började kilona rasa. Jag har nog aldrig fått så mycket komplimanger under mitt sammanlagda liv som jag fick under den perioden, både från ytliga bekanta och från nära vänner. Efter ett tag började jag känna mig lite besatt, jag följde varenda gram vågen visade ned eller upp och tillslut bestämde jag mig helt sonika för att sluta väga mig. Det är inte svårt att förstå hur unga och osäkra tjejer kan hamna i skiten och bli besatta av sin vikt. För mig blev det tvärtom.
Jag bestämde mig för att det är en för stor uppoffring att inte kunna äta det jag vill, och dessutom tycker jag rent moraliskt att folk ska få se ut som de vill och inte behöva passa in i något Size 0-ideal. Jag tycker ju att kurviga kvinnorkroppar är mycket vackrare än magra! Och som mamma till flickor som ska växa upp i denna värld vill jag inte att de ens ska börja tänka på saker som vikt och bantning. Hälsosam, absolut, men några extrakilon kan man väl få ha?
Men det sjuka är att jag trots detta på något märkligt sätt har lite "dåligt samvete" över att jag inte är lika smal längre, samtidigt som det ju är någonting jag valt själv. Och jag ska erkänna att jag tänker ganska mycket på min egen och andras vikt, och är vansinnigt avundsjuk på Johan som kan äta vad han vill utan att tänka på det eller gå upp ett vikt. Jag äter aldrig någonting utan att tänka på vikten. Jag måste nog jobba lite på det där... Men det här är min ståndpunkt iallafall. Sådeså.
.
2 kommentarer:
Jag tycker det är sunt att du är medveten om dina tankar och att du inte ger efter . Det är en svår balans .
Speciellt i dagens Sverige ..
Jag kan ju tala om att idealet inte alls är det samma i Puerto Rico :-) där är mager fult och kurvigt det vackraste som finns .
Tänk att det kan vara så olika :-)
/Å-M
Det finns ingen "like"-knapp pa Blogger, annars hade jag klickat pa den!
Hela "weight loss" - industrin lever vidare pa det faktum att vi misslyckas med bantning. Om alla gick ner i vikt och inte gick upp igen skulle de ju inte tjana nagra pengar!
Sjalv bestamde jag mig for nagra ar sedan att aldrig nagonsin banta mer. Jag tror faktiskt att jag gatt ner i vikt sen dess, men hur mycket vet jag inte, for vagen slangde jag i soptunnan - det basta jag nansin gjort! JAG AR FRIIIIIII! :D
Jag tror verkligen att ditt val att inte banta ar jattebra for dina fina tjejer - du ger dem en chans att vaxa upp utan all denna kroppsfixering. Min mamma bantade JAMT. Och pratade ofta om hur tjock hon var, och ful, och gammal (hon ar jattesot). Och sen blev jag aldre, och jag sag ut precis som henne, och det hade jag ju hort anda sen jag var liten att det inte var bra nog. Forsta gangen jag bantade var jag 7 eller 8 ar. Sorgligt. Och inte blev jag smal heller!
Man ska nog ata det man tycker ar gott, tugga manga ganger, riktigt smaka pa maten, och tanka pa hur man mar efter att ha atit vissa saker. Kroppen vet precis vad den behover, och om man bara lyssnar sa talar den om det.
Oj, vad djup jag ar. Och stor rumpa har jag ocksa - den ar jattesnygg ;)
Maja
Skicka en kommentar