Pussar på pojke - lite om genus och barn

I den eminenta boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2", som jag nästan skulle vilja beordra alla föräldrar att läsa, står en hel del tänkvärda saker om hur vi skapar könsroller och petar in våra barn i fack redan som spädbarn. Bland annat står det att forskning visar att små pojkar redan som bebisar bemöts annorlunda än flickbebisar; de får mindre fysisk beröring, mindre kramar och pussar, och talas till på ett annorlunda sätt. Helt sanslöst! Jag känner ett stort ansvar - och glädje! - nu som pojkmamma att bidra till att skapa en vettig och mjuk kille (precis som hans far), och i synnerhet nu med tanke på den senaste tidens debatt om samtycke och hur vi idiotförklarar män och reducerar dem till sexuellt drivna robotar som våldtar om tillfälle finns. Elias får hur mycket kärlek, pussar och gos som helst av fyra familjemedlemmar, och att han älskar det... Han sluter ögonen, ler och mmmmmar när man pussar honom i nacken. Jag har otroligt svårt att förstå hur man kan agera annorlunda mot en liten bebis!

Jag upplevde mitt första genusfail som pojkmamma när Elias och jag köpte matta i förra veckan. Det manliga biträdet lutade sig ned över vagnen och sade med kuttrande röst "ååh, är det en liten flicka?". "Nej en pojke", svarade jag och ångrade mig i samma sekund. Biträdet sänkte sitt röstläge flera oktaver, tuffade till sig och sade "Amen, tjeeena grabben!". Sjukt!!

Läs för sjutton! Och tänk sedan efter hur vi beter oss inför och mot våra barn. Jag tänker på detta nästan varje dag, och inte alltid lyckas jag... Men det är vårt ansvar som föräldrar att skapa förutsättningarna för nästa generation, att ge våra barn självkänsla och värde, mod att säga nej. Boken ger bra och handfasta råd för hur man kan agera i många vanliga situationer.

Jag vill också dela med mig av dessa 8 små tips ur en artikel ur en gammal Vi Föräldrar (5/2013) som jag dök på, skriven av bästa Katrine Kielos. Artikelns titel är "Så stärker du din dotters självkänsla" och nedan finns det summerat i åtta punkter, som jag tycker att alla kan läsa och begrunda. Det handlar både om hur vi bemöter våra egna barn, och andras. Hur många gånger har inte föräldrar försökt tvinga till sig kramar till okända vuxna från motvilliga barn till exempel? Det minns jag själv väl från min egen barndom, där man skulle pussa gamla illaluktande gubbar på kinden.. Låt våra döttrar (och söner för all del) få mandat att säga nej redan från början, det kommer att hjälpa dem i livet!