Jag får lite ont i magen när jag tänker på Nadias situation på förskolan just nu. Jag har aldrig oroat mig för henne, för hon är så grundtrygg och social och det har aldrig varit några problem på dagis, trots att det bytts pedagoger i en rasande fart och att det vid flertalet tillfällen varit en helt ny stab av pedagoger på hennes avdelning. Barngruppen har följt varandra och det har alltid känts tryggt att de haft varandra. Tills nu. Det är ett stort gäng som börjar skolan till hösten - Nadia börjar först nästa men är bästa kompis med Emilia som är året äldre, och ser dessutom väldigt mycket upp till de stora tjejerna. Jag hör hur jargongen är bland de där stora tjejerna (EJ Emilila, hon är genomsnäll och en fin kompis), ser hur de hänger runt på gården med öppna jackor och går som små svansar efter ledartjejen. Vi märker på Nadia hur hon börjar prata om tjejerna och killarna som olika enheter - får höra av Nadia att de infört tjejbord och killbord på lunchen. Hemma sitter hos och skanderar "tjejerna är bäst" och pratar om hur de försöker pussa på killarna. Och imorse när jag stod och borstade tänderna kom hon och sade att hon också ville lukta gott i munnen för att vissa av barnen säger att hon alltid har dålig andedräkt och luktar äckligt i munnen och så kommer det massa saker som de barnen har sagt till andra barn; fula kläder, fula teckningar och så vidare.
Jag blir galen, får göra allt jag kan för att svara lugnt och pedagogiskt och försöka hjälpa henne i hur hon ska bemöta dem. Den tjejen som sagt de sakerna slutar tyvärr inte i höst utan är lika gammal som Nadia. Jag har sett henne när de har bollgympa, hon är hemsk och jag vet att man inte får säga så om barn, men hon lyssnar inte en sekund på läraren utan bara förstör för alla hela tiden. Det är den ena saken, den dåliga stämningen och kompisskapet i gruppen. Den andra är just det där med tjejer och killar, som jag anser stå i direkt konflikt med Reggio Emilia-pedagogiken. När vi blev introducerade på förskolan var en av de saker som stannade hos mig att de berättade var att de inte pratade om pojkar och flickor, utan om "barnen" och "kompisarna". Jag gillade det jättemycket men nu känns det alltså väldigt avlägset. Jag har tagit upp det med pedagogerna och sammanhanget var faktiskt där även förskolechefen var med så jag tänkte att det skulle få lite genomslag. Men vid koll med Nadia så har ingenting förändrats. Imorgon ska vi ha utvecklingssamtal och då tänker jag ta upp allt detta igen.
Och trots allt det stora så är det ändå det lilla som ger mig ont i magen. Nadias ledsna ögon när hon sa att den kompisen säger att jag alltid har dålig andedräkt. Som mamma vill jag bara nita ungen som gör mitt barn ledset.. Men det ska jag förstås inte, däremot ta upp det på förskolan så snabbt jag bara kan.
3 kommentarer:
Men vad är det för j*vla ungar ? Gah jag blir tokig ! Vet precis hu du känner :-( Har velat nita en och annan unge jag med ...
Så himla tråkigt ! :/
Hej Vasastan.
Det är på något sätt inte "politiskt korrekt" att kritisera barn, men själv blir jag oxå skogstokig på vissa barn som bara är för mycket. Små ledartyper som vill styra och bestämma och helt enkelt saknar en empatisk förmåga. Tycker man kan se i ögonen på barn om de är snälla eller inte.
Så stå på dig och tjata på personalen.
Hälsningar helen
Att prata med vissa barns föräldrar har för oss ibland bara blivit värre. Typ "vårt barn skulle aldrig". Däremot har jag vid två tillfällen när det verkligen var läge och det "dumma" barnet var bredvid mig, helt enkelt frågat jääättesnällt (även fast jag haft lust ett skrika) -Är det sant att du har sagt att "Nadja" har dålig lukt i munnen? För hon blev jätteledsen över det.
Ena gången sa barnet nej och jag svarade vad bra för sådana saker säger man ju inte till varandra, eller hur?
De andra barnet stack och låtsades som ingenting. I bägge fallen hände det inga fler saker av just den karaktären. Jag var absolut inte elak eller arg utan pratade bara lite i förbigående.
Jag tycker man kan säga till barn direkt. Rätta mig gärna om jag har fel men jag kan tycka att vuxna låter barn komma undan med för mycket, även om det är småsaker. En liten sak blir lätt till en stor. Tycker heller inte att det är Nadja som skall lära sig att tackla dem det är dem som skall lära sig hyfs! (Fast självklart skall hon ju få pepp från dig, det jag önskar kommer ju aldrig hända ...).
Och! Jag förstår ditt mammahjärta så! Tänk vad många gånger jag har önskat att vissa barn skulle förpassas dit där solen aldrig lyser!
Skicka en kommentar