Måndag morgon

...och nästan så dålig som en måndag morgon kan bli. Jag sov dåligt på natten, barnen vaknade en gång var och sen ryckte jag till av att tidningen smällde i brevlådan (jäkla tidningsbud, kan de inte bara låta den sitta?!) och alla gånger hade jag svårt att somna om. Sen ringde klockan och jag fick försöka få upp trötta ungar medan Johan duschade. Sen flöt allt på rätt bra tills det var dags att gå. Vi väntade på att de från flyttfirman skulle komma och hämta kartonger. De skulle komma 8:30 men 9 hade de fortfarande inte kommit. Johan klädde på barnen och som vanligt nuförtiden var Olivia en lätt match medan Nadia krånglade med allt från ärmar på klänning och fleece som inte satt exakt kant i kant, overallen som satt konstigt, flätan i håret som skulle flyttas än bakåt, än framåt. Jag blir tokig när hon håller på sådär, och ibland blir jag ärligt talat orolig över detta extrema beteende. Johan blev vansinnig. Han hade ett möte att hinna till och som alltid så har stress på småbarn en totalt kolliderande effekt. Johan blev arg på Nadia, jag blev arg på Johan för att han blev så arg på Nadia, han blev arg på mig för att jag inte stöttade honom (helt förståeligt, men jag har svårt att se honom skrika på henne) och Olivia blev ledsen för att alla var arga. En riktig pissmorgon. Tillslut tryckte Johan ned Nadia i stövlarna och fick iväg dem och jag väntade in flyttgubbarna som kom strax därefter. Fick torka hela hallen efter deras kladdiga skor men skönt att bli av med 70 kartonger.

Sen baxade jag iallafall en trasig flyttkartong i bitar samt både plast- och pappersåtervinning plus träningskläder och sånt (som inte skulle slängas) till återvinningsstationen och fick kramp i armarna på vägen men som tur var stötte jag på Johan så då kunde jag både få lite bärhjälp och bli helt sams igen, skönt!

Nu en kopp te på jobbet och även om jag är trött känns måndagen lite ljusare igen.