Positive thinking

Jag försöker, försöker, försöker tänka positivt. Försöker minnas förra gången jag sålde lägenhet, hur vidrigt det var och hur avlägset det nu känns. Så vill jag känna igen, försöker mentalt att tänka mig några månader fram i tiden. Och då är det ju väldigt lämpligt att ha en blogg. Så jag tittade i historiken och hittade ett inlägg från 8 september 2007. Just när jag skriver det så inser jag att det ju nästan är på dagen fem (!!) år sedan. Inlägget heter Kärlek och stress och lyder såhär:

Efter en helvetesvecka av stress och nervositet inför en sviktande budgivning, är min lägenhet äntligen såld. Och även om jag kanske kunde fått mer för den för någon månad sen och möjligen även om jag väntat någon månad, känner jag mig nöjd med priset och framförallt över att äntligen få andas ut. Vi är verkligen inga lägenhetshajar jag och min man. Köpte när det var som dyrast och säljer nu när det är på nedgång. Men vi är iallafall överens om vad som är viktigt i livet, och det har inte så mycket med siffror att göra.

Folk som inte känner mig tillräckligt väl, utan bara vet att jag är barnkär, brukar säga "Åh nu är du väl glad över att du ska få barn". Nej. Jag är inte glad över att jag ska ha barn. Jag är glad över att jag ska ha barn med Johan. Jag känner mig in i märgen lyckligt lottad över att funnit min själsfrände och kärlek, och att få bilda familj med honom. Jag är glad äver att få vårt barn! Det är inte ett allmäntillstånd, det är vår relation som gör mig så in i vassen lycklig. Nu när jag äntligen kan sluta tänka siffor och fokusera på min fina man och vårt spirande frö.

Det var lite upplyftande att läsa (och lite gulligt det där sista stycket...) även om vi nu haft mer än en helvetesvecka. Kom igen nu lägenhetsköpare...