Jag har minne som en guldfisk just nu. Allting som jag inte aktivt tänker på försvinner på en sekund. På jobbet måste jag skriva upp precis allting som sägs i möten och allt jag ska göra, annars försvinner det in i glömska och blir aldrig gjort. När jag rensade bland papper härom dagen hittade jag ett brev från Försäkringskassan om att vi var berättigade till jämställdhetsbonus. Det hade kommit nästan en månad tidigare, jag öppnade kuvertet, tänkte "aha, BRA!" och lade det i mappen och glömde bort det. Och när jag hittade det var det förstås försent för att skicka in. Skit. Imorse lyckades jag tappa bort mina vantar någonstans mellan vagnsförrådet och dagisgården. Jag hade dem i handen och plötsligt hade jag dem inte längre. Bara för att jag var så fokuserad på att få på barnen sina vantar. Jag kan liksom inte hålla mer än en tanke i skallen samtidigt. Det sorgliga med allt detta, är att jag nästan hade fotografiskt minne förr, det fanns ingenting jag inte kom ihåg. Namn, ansikten och de flesta detaljer lyckades jag hålla i huvudet. Men det kanske var lite enklare då, när jag inte konstant hade huvudet fullt av barnsurr och saker att komma ihåg. Eller så är det åldern...
1 kommentar:
Jag känner igen mig. Skriver jag inte ner omedelbart när jag tänker att jag måste komma ihåg något så är det borta mindre än en minut senare... Jag kan komma ihåg ATT det var något jag skulle komma ihåg men inte vad?! Helt sjukt men det är nog som du säger att man har ett konstant sorl i huvudet och tusen praktiska småsaker som ska kommas ihåg. Upptäckte just att Thea ska till tandläkaren imorgon, det var bara ren tur att jag råkade titta i kalendern. Annars hade vi missat den tiden...
Skicka en kommentar