Goda grannar

Vår lediga dag igår började med att det ringde på dörren. Johan sov och jag sorterade tvätt i hallen, som var full med klädhögar. Det var vår närmaste granne, en ensamstående kvinna i 45-årsåldern (?). Hon har förut klagat på att hon väcks av våra barns skrik, och nu var det dags igen. Hon började med att klaga på att vi hade haft tvn på till klockan ett igår kväll (fast kvart över tolv var det egentligen), och så kom förstås att hon väcks av våra barn varje morgon, att de skriker så hjärtskärande så att man kan tro att vi slår dem, och att hon vet att de står i vardagsrummet och skriker medan vi ligger i sovrummet och sover. Och så gick hon på sådär en stund, innan jag hann få en syl i vädret.

Jag visste knappt vad jag skulle börja... Att vi är uppe sent på kvällarna tillhör ovanligheterna, men visst sådant kan vi påverka, om det nu stör så mycket. Men vad gäller barnskrik... Visst låter våra barn, säkert mer än barn i genomsnitt och jag skulle inte heller vilja bo granne med oss. Men vad sjutton ska vi göra?? Det är ju framförallt i våra barns och vårt eget intresse att de INTE gråter, och det är ju inte direkt så att vi uppmuntrar dem till det. Att bli väckt sex varje morgon tycker väl ingen av oss är kul och det förstår jag att man inte tycker när man inte själv valt att skaffa barn. Om det nu låter så mycket in till henne. Men visst, det kan inte vara kul isåfall.

Men faktum kvarstår, det är ju inget vi kan rå på! Vi gör ju redan vad vi kan för att de inte ska vara ledsna, det är väl självklart? Jag frågade henne, vad hon tycker att vi ska göra? Barn låter, det är ju så! Och att vi slår våra barn, eller ligger och sover när de röjer runt i vardagsrummet och skriker... herregud, bara en människa utan barn kan säga så. Det skulle vara en fysisk omöjlighet att ligga och sova båda två, när de är vakna. Och antydan att vi slår dem, det är det som gjort mig mest arg när jag tänker på det i efterhand. Som vi kämpar för att våra barn ska må bra, som vi slår knut på oss själva för att få allting att fungera... och så kommer en människa utifrån och antyder att vi gör det motsatta. Jävla kärring, rent ut sagt.

Hennes förslag på lösning var iallafall att vi skulle skaffa tjocka mattor i hela lägenheten. Det kommer inte att ske, kan jag säga. Dels tror jag inte att det skulle hjälpa nämnvärt, dels har jag ingen lust att ha tjocka mattor som samlar skit över våra fina trägolv. Om man är så lättstörd bode man inte bo i lägenhet, det kommer alltid att finnas grannar som låter. Nu har denna granne fått sig en mycket irriterad sådan, och det var jag i och för sig redan innan eftersom hon inte hälsar på oss när vi möts i porten, av den enda anledning att våra barn låter. Ett tag höll hon på att spela radio på hösta volym för att "hämnas" antog vi då, och nu inser jag att det måste varit så. Men det störde oss inte nämnvärt, mer än att det är trist med otrevliga grannar. Men nu känner jag mig extremt störd och hoppas nästan att vi ska springa på henne igen, så att jag kan få ge henne onda ögat eller säga någonting extremt genomtänkt och välformulerat...

.