Stressöndag

Igår skulle gamla tjejgänget med familjer träffas på Rosendals trädgårdar på Djurgården. Johans AIK-match blev flyttad så han kunde inte följa med, men jag bestämde att jag skulle ta mig dit på egen hand med barnen. Det beslutet ångrade jag ganska snabbt. Jag höll på att halvt stressa ihjäl mig på morgonen med att fixa picniclunch till barnen och mig själv, få på en motsträvig Nadia kläderna, försöka lyssna på Johan som med datorns hjälp försökte instruera mig hur jag skulle hitta dit, duscha och göra mig själv i ordning och sen väcka Olivia och klä på henne. Dessutom hade vi Dylan hos sig, som storögt kollade på en otrevlig sida av sin moster som han nog aldrig sett...

Nadia känner alltid av när jag blir sådär stressad och förutom att göra mig osams med henne höll jag på att göra detsamma med min man. Jag är helt värdelös i de där situationerna, klarar inte av att hantera stressen utan får bara kortslutning oich blir arg på alla. Nadia satte sig helt på tvären, det gör hon alltid när man är stressad, och denna gång blev jag så förbannad att vi blev så rejält osams att jag skämdes efteråt. Jag blir fortfarande stressad och lite ledsen när jag tänker på det. Jag var en sekund från att bara skita i att åka och det hade jag gjort också om jag inte redan erbjudit Lina att ta med mat åt henne och Alma. Men nu lyckades jag få Nadia glad igen, krama henne och säga förlåt för att jag blev så arg och så kom vi med Johans hjälp iväg ändå. Nadia satt lite trött och apatisk i vagnen, som hon alltid gör efter ett ilskeutbrott och jag får fortfarande dåligt samvete när jag tänker på det.

Min räddning var Lina som mötte upp oss vid Djurgårdsbron. Tillsammans hittade vi rätt, och som alltid var det bara skönt att ha hennes lugna person nära. Lugn blev inte picnicen. Ingen av våra tre barn (Nadia, Olivia, Alma) satt ned mer än en sekund i stöten och jag tyckte mest att jag sprang omkring. Kallt var det också och i den allmäna hysteri på morgonkvisten hade vi missat att det var kallt trots solen, och klätt Olivia alldeles för tunt. Hennes näsa rann konstant och när vi tillslut kom hem - fem timmar senare - kände jag mig fortfarande uppe i varv och stressad. Det var skönt att varva ned och bara vara hemma och tina. Puh, nästa gång följer jag min instinkt och stannar hemma!

Lite fina bilder från Jenny på Nadia, Olivia och Alma.