New York, första dagen

Ett litet blogginlägg från New York. Vi har datorn med oss och wifi på rummet, så kombinerat med att jag inte kan sova fastän klockan bara är halv sex på morgonen (men halv tolv svensk tid - värsta sovmorgonen!), känns bloggande som en bra idé.

Allting gick så bra igår. Avskedet till barnen som vi lämnade över till pappa gick helt smärtfritt utan tårar på någon. Fast Nadia darrade lite på underläppen, jag tror hon förstod innebörden av att vi skulle vara borta. "Mamma och pappa ska åka bort i några dar. Då kommej farmor. Det blir JÄTTEROLIGT" gick hon runt och sa de sista dagarna.

Flyget gick också bra, trots alla rigorösa säkerhetskontroller (det var annat förr...) och att jag tydligen var utvald för extrakoll och fick body check med vita handskar och händer och kläder testade för sprängämnen. Men sen flöt det på, och när vi landat tog vi historiens dyraste taxi (åttio dollars!) till hotellet och checkade in. Och vilket rum. Vi hade ju sagt att vi var honeymooners och bett om ett fint rum och det fick vi. Ett hörnrum på nionde våningen med fönster åt två håll. Ljuvligt. Och så en massa härliga produkter i badrummet...

Men vi nästan bara vände på hotellrummet, för vi var hungriga och ville se stan. Landade ganska snabbt på ett litet kubanskt ställe, väldigt enkelt men sååååå gott... Sen blev det en liten shoppingrunda i SoHo och vi kom hem ganska mycket fattigare. Men glada. Och ännu gladare blev vi när vi såg att det stod en flska champagne från hotellets manager på rummet. Så vi tog en dusch, svepte in oss i varsin morgonrock, och sippade sen skumpa, lyssnade på New York-låtar på Spotify och hade det fint.

Lite tipsy begav vi oss sen ut i East Village för att äta lite middag, trots att vi egentligen inte var så hungriga. Hittade min gamla favorititalienare, som fortfarande låg där den brukade. Efter mat och lite rödvin var jag trött, eftersom klockan var typ fyra på natten svensk tid, och vi gick till tillbaka till hotellet och kröp ned bland de sköna kuddarna och täckena...

Nu tänker jag på barnen därhemma och hoppas att det går bra med allt och att de inte saknar oss... Och känner mig lite bakis, inte bra. Tur att detta är landet bakismats förlorade paradis!