Dagarna går. Vad vill man med livet egentligen? Det där löftet om att bli volontär och rädda fattiga barn i Afrika, jag antar att det inte blev så? Alla de där drömmarna, all storslagenhet, allt man skulle bli och alla man skulle visa... Här är jag nu. Inte i närheten av Afrika och ungefär så långt man kan komma från att bli världsberömd kläddesigner. De enda barn jag gör en insats för är mina egna, och möjligen någon liten tröstbehövande dagiskompis ibland. Men var det inte ändå det som var syftet med livet? Hitta en livspartner, skaffa barn, leva vardag. Jag älskar det. Jag erkänner det.
Är det någon gång jag känner mig frustrerad eller att livet inte levt upp till mina förväntningar, så handlar det oftast om jobbet. Barn, kärlek och livet, efter lite farthinder på vägen, blev allt det blev ungefär som jag hade hoppats. Många gånger varje dag känner jag mig lyckligt lottad. Att leva med någon jag älskar, att få se våra gemensamma barn växa, jag kräver inte så mycket mer egentligen. Räddar barnen i Afrika, eller iallafall gör en pytteinsats för barnen i Afrika, gör jag med de små medel jag kan, genom månatliga insättningar till Rädda Barnen, Plan, Amnesty och allt vad det är...
Hoppas att någon annan gjorde slag i saken och åkte dit och hjälpte till på plats. Jag kanske fortfarande kan få min chans? När mina egna barn är stora och inte behöver mig längre, kanske kan jag då göra en insats. Men förmodligen inte. Jag fortsätter med insättningarna, det blir väl en slant när åren löper på. Och världsberömda kläddesigners, det har nog världen nog av ändå. "Ni ska få se, vänta bara".. nja, ni fick nog inte se så mycket. Men det hjälpte mig igenom mina tonår att tänka så. Och jag är rätt nöjd och glad ändå som trettiosexåring. För dagarna går, visst gör de det, men jag gillar de flesta av dem.
1 kommentar:
kraammmmmmm
Skicka en kommentar