Svårt...

Ååååh vad jag tycker att det är svårt att uppfostra tjejer! Hur ska man få dem att inte bli små utseendefixerade primadonnor? Det hjälper uppenbarligen inte att försöka bojkotta rosa, Hello Kitty och prata om "bra" istället för "fin". Nadia tittar storögt på mig när jag fixar håret eller sminkar mig och säger "åååh mamma, när jag blir stor ska jag också sminka mig/platta håret" etc. Och när jag har klätt mig fin eller bara har klänning eller så, säger hon Vad FIN du är, mamma!". Det är svårt, för jag blir ju glad och tycker att det är gulligt att hon säger så, men jag vill ju att hon ska fatta att det finns viktigare värden än att vara fin. Och jag känner inte att jag är särskilt bra på det, mycket säkert beroende på att jag själv bryr mig ganska mycket om mitt utseende. ö

Nadia är otroligt klädmedveten och bestämmer helt själv vad hon ska ha på sig. Hon älskar klänningar och strumpbyxor och allra helst vill hon ha kjol under klänningen också. På så sätt är det skönt att vi lämnar barnen ute och att de har underställ under overallerna, det gör att klädvalet blir väldigt lätt och rutinmässigt på morgnarna. Dock vill hon gärna ha klänning med sig och det får hon ibland, ibland lyckas jag packa ihop kläder utan att hon märker det.

På dagis hade Nadia ett tag diadem som hon fått i present. Sen började bästa kompisen Emilia också ha diadem och då började de tävla om vem var finast och då förbjöd personalen diadem, eftersom de inte ville uppmuntra sådant. Sunt, tycker jag. Och eftersom Nadia alltmer fokuserar på att vara fin, har Johan och jag beslutat att försöka att inte säga att hon är det. Och det är nästan omöjligt, mycket svårare än jag trodde. Först när man börjar tänka efter inser man hur lätt ordet slinker ut. Och hon får ju vara fin också, vill bara hitta en balans. Så vi stretar vidare i våra försök att uppfostra barn med bästa möjliga förutsättningar...
.