Trebarnsliv: Socialstyrelsen varnar...

"Är det någonting ni kommer att göra annorlunda denna gång?" är en fråga jag ganska ofta får nu när vi ska ha barn så tätt inpå. Svaret är enkelt och ett rungande JA. Ett av de största misstag vi gjorde som förstagångsföräldrar var ett till synes enkelt inköp av Vyssan lulltassar till spjälsängen. Dessa förvandlar den stabila spälsängen till en vagga och gör att den går att gunga. Oj så praktiskt tänkte vi när Nadia 7 veckor vaknade till och man slapp gå ur sängen, utan bara kunde sträcka ut armen och vagga lite tills hon somnade om. Och vagga gjorde vi. Ju mer vi använde det där gungandet som sömnmetod, desto mindre klarade hon av att somna utan det. Det utökades dessutom från sängen till vagnen. Jättepraktiskt att vår vagn var sånt sväng i att man kunde gunga på vagnen för att få henne att somna, tyckte vi.

Det var bara det att till slut var hon helt oförmögen att somna i någonting som var stillastående. Vår sommar blev helt präglad av olika sinnrika försök att få Nadias sovställen att gunga. För det var ju en sak när vi var hemma och hade hennes vanliga säng, men under sommaren reste vi runt lite på olika landställen och tillbringade TIMMAR med att få Nadia att somna varje kväll. Vi körde en konstruktion med gympaskor under resesängen, lät henne sova i vagnen som ju gick att gunga - med den konsekvens att vi vaknade på natten av att Nadia låg på golvet eftersom vi nyss bytt till sittdel som hon ramlat ur. Försökte amma till sömns fast det annars var någonting jag aldrig gjorde, vadsomhelst bara för att få ungen att somna. Vi och framförallt jag missade timmar av kvällssamvaro i våra långa läggningförsök kväll efter kväll.

När vi kom tillbaka till stan igen hade vi visserligen tassarna att luta oss mot igen, men insåg att vi måste göra någonting. För nu satt vi kväll efter kväll och gungade och sjöng varenda vaggvisa på vår repertoar. Vi tog läggningen varannan kväll och förberedde oss på att det skulle ta ett tag. För så fort man slutade gunga började hon förstås vrida på sig och vaknade till. Så vi gungade lite till. Och sjöng några sånger till, tills vi var säkra på att hon sov. Vaknade hon till senare, sprang vi in och gungade snabbt innan hon skulle vakna helt. Och det resulterade förstås i att hon aldrig lärde sig att somna om själv.

När vi slutligen, efter att ha bitit ihop under bröllopsplaneringen, bestämde oss för att nu fick det vara nog, kommer vi till det som jag nog är mest nöjd med att vi åstadkommit. Att få Nadia att somna själv. Vi slutade helt sonika med både mat nattetid (för en sjumånaders bebis behöver inte äta på nätterna, fick vi veta) och vaggande. När hon var ledsen smekte vi henne på ryggen och sjöng lite och oftast lugnade hon sig. Ibland de första nätterna var det outhärdligt att höra henne gråta och inte få ge mat eller vagga henne som hon var van vid. Men vi stålsatte oss och resultatet är värt alla de jobbiga nätterna i början.

Nu har vi en dotter som tar fem till tio minuter att lägga, som somnar ensam i sin egen säng efter välling, napp och godnattpuss. Och som oftast stoppar i nappen själv och somnar om när hon vaknar till. Det är klart att vi fortfarande springer ibland och att hon vaknar på nätterna som barn gör, men allting går så mycket fortfare och enklare nu och det är så fantastiskt skönt. Våra kvällar fick en helt ny kvalitet när inte läggningen var någonting som tog mer än några minuter. Det är möjligt att hon hade vuxit ifrån gungandet ändå, men för oss var det nära bristningsgränsen och det var värt att ta fighten. Det kan förstås ha varit vår dotter som var ovanligt benägen att uveckla ett vaggberoende, men när jag ser föräldrar som frenetiskt gungar sina barnvagnar vill jag nästan gå fram och säga "Var försiktig! It might be addictive..." Och de där Vyssan lulltassarna anser jag fortfarande bör förses med varningstext!

Nya bebisen kommer att få somna helt stillastående från dag ett, det är ett som är säkert!