Olivia är här!

Och mitt i allt väntande bestämde sig nästa lilla tjej för att göra entré i våra liv. Och trots att det var väntat, var det oväntat. För dagen började precis som vanligt, vi roddade lite hemma, tog ut Nadia till parken och sen smet jag iväg för att gå på fotbehandling på Axelsons, vilket jag tänkte att jag skulle unna mig när jag inte själv nådde mina fötter och de fick släpa runt på all extravikt. "Vill du att jag ska sätta igång förlossningen?" sa fotterapauten. "Javisst" sa jag och så masserade hon lite kring anklarna på det sätt hon lärt sig. Sen gick jag och handlade och släpade hem en tung kasse, med bla en ananas, ni vet "Johans och min frukt" och som enligt säkra uppgifter på det hemska forumet Familjeliv.se också ska sätta igång förlossningen. Och det verkar som det funkade...

På kvällen var Nadia och jag uppe hos Elin och Thea och lekte en stund och allt kändes precis som vanligt. Gick ned och lade Nadia, åt middag med Johan och sen slappade vi lite framför tvn när jag kände att det började mola i magen. Oj, förvärkar sa jag till min man och vi kollade vidare på Family Guy. Ungefär mitt i en dålig film någon timme senare började vi båda inse att de där förvärkarna var väldigt regelbundna och trots att jag tyckte att de kändes väldigt hanterbara började vi ta tid på dem på Johans eminenta sajt http://www.varktimer.se/ (fast vi hade ju förstås laddat ned den nya mobilversionen som vi nu fick testa skarpt). När det var 3-4 minuter mellan värkarna ringde vi in till Danderyd som sa att om det kändes hanterbart kunde jag ta två Alvedon och lägga mig och vila lite. Dessutom hade de fullt, så de tyckte vi skulle avvakta. Så jag gjorde som jag blivit tillsagd och ungefär samtidigt som jag lade mig ned på soffan kände jag ett rejält plask mellan benen. "Jäklar, jag tror vattnet gick" sa jag till Johan och ställde mig upp.Det forsade ned vatten på golvet. Så trodde jag bara det var på film! Vi insåg att det började bli dags att sätta lite fart och ringde in Johans mamma som vi redan förvarnat. Och så packade vi klart väskorna, och jag gick runt och andade mig genom värkarna som fortfarande kändes helt okej. Men sen när Ing-Mari kommit började de bli jobbiga och vips kände jag hur middagen var på väg upp och rusade till toan. Inte igeeeen, tänkte jag men sen var det dags att gå ned till taxin som väntade därnere.

En bumpig taxiresa senare, där chauffören INTE hade vett att hålla tyst och där jag verkligen kände hur den lilla tjejen ville ut, stod vi utanför entrén till Karolinska (dit vi blivit hänvisade eftersom Danderyd hade fullt) och jag kräktes igen. Sen fick vi komma in i ett undersökningsrum och en barnmorska gav mig en skjorta och kände hur öppen jag var. 5 centimeter, rätt okej tänkte jag med tanke på att jag bara var 1 cm förra gången. Då var klockan drygt 23. Vi började berätta för henne hur vi ville ha förlossningen, men hon avbröt oss och sade att det inte var hon som skulle hålla i den. Och snart kom en annan barnmorska och en undersköterska för att ta med oss till förlossningssalen. Jag kände hur värkarna började mola i ordentligt men det första jag sade till de två var att jag inte ville ha lustgas och kanske inte heller epidural. Jag skulle inte behöva oroa mig för det, visade det sig. För i korridoren på väg till förlossningssalen började det hända grejer. Jag tog en värk och lutade hela kroppen mot Johan. Sen fick jag ett gåbord som jag sakta stapplade mig framåt med hjälp av. Plöstligt kände jag att det tryckte på och en tanke flög genom mitt huvud "Bajsnödig?! Inte nu!!". Och så kom vi in i rummet och jag hann i princip bara lägga mig på britsen innan jag kände krystvärkarna dra igång. Och det tog bara två värkar, där jag tryckte på och poff så var hon ute. Då hade det gått 4 minuter sen vi kom in i förlossningssalen (skrev 7 i smset men tydligen hade jag tagit i i överkant...). Och jag kan ärligt talat säga att det faktiskt inte gjorde särskilt ont!

Wow, vilken fantastiskt bra förlossning sade jag till mig själv tills det var dags att få ut moderkakan. Jag tror knappt jag märkte när den kom ut förra gången, men den här gången märktes det, vill jag lova. Den ville nämligen inte komma ut, hur de än pressade sönder och samman livmodern på mig och de vågade inte dra i navelsträngen eftersom den tydligen satt fast i hinnorna. Ungefär samtidigt som en extraarsenal av barnmorskor kallades in för att trycka på magen på mig, började den lilla nyfödda tappa kroppstemperatur och få lite svårt med andningen. Så då kom även barnläkare in och en stund var det fullt med folk på vårt rum. Lilla tjejen fick ligga i kuvös för att återhämta sig lite. Under tiden kom en kvinnlig överläkare med sned näsa in och den mest bastanta av barnmorskorna satte lustgas över min mun och näsa och tryckte till och tvingade mig att andas fastän jag inte ville. De började förbereda mig för att få åka på operation för att få ut moderkakan, men skulle göra ett sista försök till. Så medan en tvingade mig att yra till mig med lustgasens hjälp, tryckte överläkaren allt vad hon kunde på magen och en annan fattade tag inifrån och så kom den äntligen ut. Puh! Det var INTE skönt. Jag passade på att kräkas lite till och kände mig rätt matt. Men nu var den iallafall ute, och lilla tjejen i kuvösen började återfå sin fina färg. Jag låg och tittade på henne där i kuvösen och kunde konstatera att vi satt ännu ett vackert barn till världen. Hon såg ut som en liten Nadia men ändå inte. Samma mörka tjocka hår, men lite näpnare drag och smalare ögon. Min mun mer än Johans tyckte vi.

Efter någon timme till fick jag äntligen min efterlängtade dusch. Det är nästan värt att föda barn bara för den där duschens skull, sjukhusets gamla rör spruta hårt och kokhett vatten på mig och jag kände krafterna återvända. Men de försvann igen, för när vi äntligen fick komma till vårt rum, började jag kräkas igen. Och igen. Och så lite till. Kräktes om vartannat hela natten och morgonen medan Johan och Olivia sov i sängen bredvid. Innan varje kräkattack fick jag frossa och skakningar och sen svettattacker. Efter att ha kräkts mådde jag lite bättre, men så satte det igång igen. På morgonen kom barnmorskorna och sade att vi skulle bli flyttade till ett rum med egen toalett för att förhindra smittspridning. Och sen blev de alltmer paranoida och gav oss båda utegångsförbud från rummet. Och vi skrattade gott när onsdagens kvällsskift kom in, iklädda munskydd och stora gula skyddsdräkter. Det kändes som att vi var med i filmen Outbreak.

Vi hade hoppats få åka hem igår men fick vara kvar på grund av att jag mådde så dåligt. Så vi sov och läste mest och turades om att ha lilla tjejen hos oss. Och ja jag kräktes ju en hel del till förstås, kändes tidvis som att jag hade som uppdrag att göra slut på sjukhusets förråd av kräkpåsar. Igår kväll verkade det iallafall avta och efter en sista liten kräk som de tog prov på, har jag inte spytt något mer. Det verkar iallafall vara någonting jag generellt sysslar med när jag föder barn. Och idag kände vi att vi saknade Nadia och ville komma hem och bli en tvåbarnsfamilj på riktigt, så vi skyndade oss att bli utskrivna och skyndade hem i taxi. Let the good times begin!

.