Förlossningstankar

Sitter här i soffan med laptopen i knät, nedanför magen nånstans och försöker nå tangenterna. Nadia och Johan sover båda, och jag njuter av en liten lugn och ensam stund. Utanför fönstret virvlar snöflingorna och Vasaparkens kala träd vajar lite i blåsten, men någonstans där bakom skymtar en någorlunda ljusblå himmel. Tredje snön nu, igår vaknade vi upp till ett riktigt vinterlandskap.

Jag blev upphämtad av Stella och Lina i bil och så körde vi ut till Rosie i Huddinge. Där hade vi en mysig dag tillsammans, även om jag tidvis tyckte synd om Stella som är den enda som inte är mitt uppe i graviditet och småbarnsliv och som måste tröttna på allt förlossningssnack ibland. Jag försöker verkligen tänka på sällskapet när samtalsämnena utkristalliseras, minns så väl singeltiden och hur öken det var när folk fastnade i barnvagns- och förlossningsdetaljer som man själv var så totalt ointresserad av och inte hade någon relation till. Samtidigt är det ju så att man vill och behöver få prata om det som man själv går igenom och som upptar en så stor och viktig del av ens liv. Tycker ändå att Stella hanterade det bra, och för mig var det otroligt givande. Insåg att jag efter att ha pratat en del förlossning med mina fina närmaste kände att jag faktiskt litegrann ändrat ståndpunkt och inte riktigt lika mycket fasar den förestående förlossningen.

Ett bestående minne från den förra förlossningen är känslan av brist på närvaro och kontroll. Kräkningarna och lustgasen gjorde mig så borta att jag bara kände som att allting pågick omkring mig, utan att jag hade möjlighet att kliva in och vara närvarande i situationen. Jag kände mig maktlös och frånvarande, iallafall tills krystvärkarna kom och jag faktiskt kunde låta smärtan kanaliseras i något. Efter lite prat med mina vänner igår slog det mig att jag nu faktiskt har möjlighet att lära från förra gången, och försöka att inte upprepa det som jag inte var nöjd med sist. Kräkandet kan jag ju inte göra så mycket åt mer än att hoppas att jag slipper det den här gången, men om det går ska jag försöka klara mig utan lustgas, iallafall så länge det går. Varken den eller epiduralen gav mig egentligen så mycket lättnad, men jag har å andra sidan inget att jämföra med.

Men nu ska jag verkligen försöka vara närvarande och inte se mig själv som ett offer i en situation som det bara är att bita ihop genom. Fokusera på andningen och tankekontrollen och försöka att komma ihåg att detta är en fantastisk upplevelse som inte är alla förunnad. Och i värsta fall ta tanketillflykt till den där flaskan Moët som jag lade på kylning häromdagen för att kalasa på när vi kommer hem. Kanske tillsammans med några härliga mögliga och helt opastöriserade ostar från Vasastans ost. Mmmmm... Och först få sitta med min lilla nykläckta bebis i famnen och få känna den där makalösa känslan av kärlek och livets vidunderlighet. KOM UT NU DÅ. Jag är redo.

Två tjockisar
.