Ska försöka skriva ett blogginlägg med en högljutt snusande bebis på magen och datorn i knät. Egenligen inte så stor skillnad mot när hon låg i magen och var lika stor, måste fortfarande sträcka på armarna och tangenterna ser jag inte på grund av bulan framför mig.
Det är intensiva dagar nu, intensiva men ändå väldigt basala och mysiga. Familjen tar all vaken och sovande tid och och framförallt då Nadia. Hon har varit hängig de senaste dagarna, febrig och snorig och inte på något vidare humör. Idag har hon varit rätt knölig måste jag säga. Om det är på grund av babyns nedkomst i våra liv, eller på grund av förkylningen vet jag inte, men hon verkar hamnat i en tidig trotsålder. Idag när vi var ute och åt premiärlunch på Vurma hela familjen, agerade hon riktigt preventivmedel och uppförde sig precis sådär som gör att folk ojar sig över osnutna ungar; hon ville ha precis allting som stod framför henne och kastade sen allt i golvet, kastade sig bakåt i barnstolen och skrek och betedde sig allmänt ocharmigt. Vi slängde i oss maten när den äntligen kom, och begav oss hemåt för att lägga henne, men hon ville förstås inte sova heller utan stod upp i sin säng och SKREK tills vi gav upp. Puh!
Hoppas det blir lite bättre när hon blir frisk igen, hon är annars väldigt gullig mot lillasyster och kommer och klappar och pussas. Tyvärr verkar hon ha smittat Olivia, som också är snorig och täppt, lilla stackaren.
Sen hann jag inte skriva mer idag, för Nadia vaknade på uselt humör och resten av kvällen gick åt till att försöka muntra upp henne. Vilket inte var det lättaste. Min lilla fina glada flicka, det var som om någon bytt ut henne mot ett litet argt monster. Hon gick runt och skrek och slogs och kastade sig på golvet och var inte mottaglig för varken tröst eller lek, mer än korta stunder. Stackars Olivia fick ligga i timmar ensam i sin lilla korg och sova medan Johan och jag försökte underhålla storasyster, fast det verkade iochförsig inte bekomma henne. Svårlagd var hon också och bara skrek och skrek och kastade nappen och vägrade ligga ned. Det tog oss över en timme att få henne att somna och jag kände mig tillslut helt utmattad och ledsen och som en värdelös mamma när hon äntligen tystnade i sitt rum. När jag sen råkade slå Olivias huvud i dataskärmen brast det för mig och tårarna kom alltmedan jag snyftade om hur värdelös som mamma jag är. Kanske lite hormoner som spelar in här, men jag inser ju att det inte är sista gången det kommer att kännas så. Jag är ju inställd på att det kommer att vara tufft ibland, men egentligen spelar det ingen roll för den kärlek jag känner till mina döttrar är så gränslös och enorm att den överbrygger allt. Jag vet att det är förmätet att säga så, men jag tror inte att man kan förstå kärleken till ett barn innan man blir förälder själv. Den är så enorm att ingenting annat spelar någon roll. Nu är det läggdags!
.
1 kommentar:
Julia, du är faktiskt en supermamma och inget annat! Klart det är extra jobbigt när Nadia är grinig och typiskt att det skulle hända just nu. Men det ordnar sej! Tänkte på er i helgen, vi måste ses och leka snart. Thea är också snorig så därför har jag inte hört av mej men om Nadia också är det så kanske vi kan leka ändå? I em? Eller imorgon fm kanske? Förresten så fastnade jag i er barnvagn igår;-) Stora kramar /Elin
Skicka en kommentar