Fem veckor kvar till beräknad nedkomst och jag börjar bli trött nu. Trött på den stora magen, trött på otympligheten, trött på det snäva klädurvalet... men mest av allt bara rent fysiskt trött. Jag sover tyngre och har svårare att vakna både på morgnarna och av Nadia nattetid. Imorse buffade jag tydligen på Johan ganska länge när klockan ringde, innan jag kom till sans och insåg att den var menad för mig. Å andra sidan har vi inte behövt ställa väckarklockan på väldigt många månader eftersom vår dotter alltid vaknat före den, så det är väl i och för sig lite skönt att hon numera sover lite längre...
Tröttheten håller i sig för mig nästan hela dagen, även om den är värst för- och eftermiddag. När jag äntligen kommer hem på kvällen försvinner den dock så fort jag kliver in genom dörren och möts av glada rop och skratt av min lilla fina dotter. Det finns inget som är så härligt som att komma hem till någon som blir så helhjärtat överlycklig bara av att se en! Så hålls tröttheten stången under den 1-1,5 timme som jag leker med Nadia innan hon ska sova. All den "skräckpropaganda" man får om att ha två små barn - hittills ger mitt barn så mycket mer energi än hon tar. Men när Nadia har somnat på kvällen, då tar även min pigghet slut och ungefär då någon gång brukar jag kraschlanda i soffan och sen blir det inte mycket mer aktivitet den kvällen.
Idag var jag dessutom hungrig som en varg. Åt först avocado på knäckemacka hemma, sen två ostmackor på jobbet. Sen en banan. Och så nu precis två knäckisar med skinka. Och skulle nog kunna klämma ett par mackor till, men försöker hålla mig till lunchen. Hålla mig vaken också. Gääsp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar