Busstankar

I ett tidigt skede när foglossningen satte in bestämde jag mig för att inte springa till bussen. I den centrala lilla del av stan där vi bor går blåbussarna i skytteltrafik i rusningstid och sällan behöver man vänta mer än ett par minuter på nästa, på sin höjd fem. Inte heller är det någon som bryr sig ett skvatt om om jag kommer tio minuter senare till jobbet. Trots det lyckas jag sällan hålla fast vid mina intentioner, utan kommer springvaggandes över torget likt en Forrest Gump med benskenor, när jag ser den långa blå busskroppen närma sig hållplatsen. Oavsett om jag hinner med den eller ser dörrarna slå ihop och tvingas vänta på nästa, ångrar jag min nästan alltid när det börjar värka i höfterna och magen drar ihop sig i protest. Och likt förbannat gör jag om det nästa gång jag ska med bussen.

Väl på bussen kommer nästa irritationsmoment. På morgnarna finns nästan alltid sittplats, men på eftermiddagarna nästan aldrig. Och jag har ingen som helst motståndskraft när bussen kränger till, så jag sitter gärna. Men jag kan räkna på mina två fingrar hur många gånger någon rest sig (just det, två gånger) när jag kommit vaggandes genom den fulla bussen. Med kunskap om svenskarna skulle jag tro att det lika mycket beror på en rädsla att göra bort sig och utpeka en fet människa som gravid (det kan ju vara lite otydligt där under den stora vinterjackan), som av ointresse eller oaktsamhet, men det irriterar mig alltid när folk inte reser sig för gamla eller andra som så uppenbarligen behöver sitta. Såsom jag. Min stackare, jag får nog börja åka taxi till jobbet, så får jag både sitta och slippa springa.

.